Patrick McCabe _ Breakfast on Pluto

Översättning Stephen Farran-Lee
Ordfront

Det finns ett avsnitt i Patrick McCabes skräckroman Slaktarpojken där den maniske Francie Brady springer omkring i ett fallfärdigt hem och husmorsbeskäftigt passar upp på den bokstavligen sakta bortruttnande fadern. Francie städar, bakar och handlar med en desperat energi trots att allt sedan länge är hopplöst. Han håller fast vid drömmen om kärlek och gemenskap så länge att han slutligen helt faller in i psykosens vadderade verklighet.

Man kan nog påstå att transvestiten Patrick ”Pussy” Braden i McCabes nya roman på svenska, Breakfast on Pluto, är en vidareutveckling av Francie-karaktären. De är samma sorts excentriska, ordsprutande utkantsmänniskor som när en dröm om det trygga hemmet och modern som inte finns. Samtidigt är de en typ av moderna sanningssägande dårar som på olika sätt avspeglar det kluvna irländska samhället.

I den nya romanen handlar det om den irländska konflikten som är ett perifert, (”Det är bombnatt och jag har ingenting att sätta på mig”) men ständigt störande inslag i Pussy Bradens glamourtörstande tillvaro. Uppväxt i en irländsk håla i fosterhemmet Råttfällans Herrgård med pissluktande kalsonger vid spiselkransen drar hon i början av 70-talet runt i Belfast och Londons glittriga prostitutionsstråk. Där sprider hon glädje bland andra vilsna existenser med fantastiska små outfits, perfekt makeup och hissnande Dusty Springfield imitationer, på ständig jakt efter en kund som verkligen kan älska och ta hand om henne. Hon träffar psykiatern Terence som beordrar henne att skriva ner sin historia. I femtiosex små kapitel får vi ta del av ”Patrick Bradens liv och samtid”, som berättar valda delar ur Pussys pikareskliknande liv.

Det är en sorglig historia om en ung hushållerska som på 50-talet blir våldtagen av den katolska byprästen och tvingas lämna bort sitt barn. Avkomman är förstås Pussy som trots att hon ständigt är hög som ett hus och omger sig med drömska ting aldrig blir kvitt sin längtan efter mamma. Smärtan tränger sig på, men som vanligt hos McCabe är helvetet något som öppnas när man skrattar som mest. Denna avgrund är skojig och läskig som en hallucinogen: det är svårt att veta när det obehagliga ska slå till, när regnbågsfärgerna och glittret ska övergå i något groteskt som omkringspridda kroppsdelar efter en IRA-explosion. Verkligheten är hela tiden obehagligt påtaglig, men uppförstorad och komiskt grotesk som i en serietidning.

Fantasi mot verklighet: ”go anywhere without leaving your chair / and let your thoughts run free / Living with all the dreams you can spin / There is so much to see / We’ll visit the stars and journey to mars / Finding our Breakfast on Pluto!” som det heter i hitlåten av Don Partridge från 1969. McCabes figurer drömmer sig ofta bort till en vackrare och begripligare värld. Transvestiten Pussy är på så sätt inget inkännande portträtt av en transvestits hårda verklighet, utan symboliserar snarare en längtan att transcendera sitt eget öde. Pussy är på många sätt en tillspetsad fantasifigur och som sådan inte lika drabbande som den mer gjutet tecknade Francie Brady i Slaktarpojken.Det eskapistiska temat gör sig också påmind i språket, för övrigt strålande översatt av Stephen Farran-Lee. Det är en svindlande sammanblandning av gammalt och nytt, med inslag från sagan, popmusiken och den tecknade serien.

”Jag skriver ur en stark känsla av förlust”, sa McCabe när jag intervjuade honom för ett år sedan. En förlust kan uppenbarligen leda en hur långt som helst. Med Breakfast on Pluto tecknar McCabe en hel liten hyllning till fantasins och litteraturens gränsöverskridande kraft.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 6/10-2000