Glänta nr 3 1999

Det är inte förvånande att Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter för fjärde gången utsett tidskriften Glänta till Årets kulturtidskrift för dess ”välfyllda nummer där man med en lika uppslagsrik som oförskräckt nyfikenhet rört sig över en mängd olika ämnesområden”.  Gläntas senaste nummer är som en tankens lattjolajban-låda. En variant av Brasses i Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag lättar lite på lådans lock – en minimalistiskt designad framsida – och ett stojigt tankestoff flyger över mig.

”Det här är inte ett fragment. Detta påstående är nästan fragmentets förutsättning…Att aldrig avsluta, fullborda, en tankegång är modigt och samtidigt fegt… Läsaren av fragment är alltid modigare än författaren. Och argare.”

Men denna läsare blir inte arg utan bara glad för här bjuds på något så ovanligt som verkligt inspirerande tidskriftsläsning. Citaten är tagna ur Jan Arnalds text ”Från dröm till verklighet” som är en samling ”reflexioner, citat, korta berättelser, frågehopningar, metareflexioner och en dröm i olika textskepnader”. Låter pretentiöst? Oerhört. På samma vis som de romantiska filosoferna var pretentiösa, vilket man förlåter dem eftersom de samtidigt var originella och i grunden tvivlande och för att konsten för dem var något så djupt allvarligt att de måste behandla den lekfullt och med ironi. Det tycker jag mig se är ett genomgående drag i Glänta: en närapå romantisk tro på konstens kraft i den krassa kontext som är vår nutid.

Drömmen är numrets huvudtema och dess kommunikativa instrument och bara någon enstaka gång blir det segt och esoteriskt, ungefär som när en avlägsen bekant återberättar en utdragen och invecklad dröm. Men för exempelvis inbitna läsare av tidskriften Divan bjuder nog även dessa psykoanalyserande texter, med bland annat ett bidrag av den franske klinikern Serge Leclaire (1924-1994), på intressant läsning.

Anders Johanssons essä om debatten efter Lars Noréns pjäs Sju Tre ”Kritiken av en konst som inte vill vara god”, och Niklas Qvarnströms essä ”Vems är den här rakkniven?” handlar i sträng mening inte om drömmar, men kan ändå betraktas som kongeniala med de påföljande mer poetiska och personligt reflekterande drömtexterna.

Johansson skriver om den handfallenhet som drabbade kritikerna när de skulle bedöma Sju Tre. Denna beror enligt Johansson på kritikernas gemensamma tro på en konst som är konstruktiv, hel och god. Sju Tre visar istället en konst som till formen bryts ned, ett havererat litterärt projekt som korresponderar med det ”brottsliga” innehållet: på scenen verkliga nazister som uttalar nazistiska åsikter. Den kan inte sluta i en försonande syntes och pockar således på den skrämmande insikten att vi inte sitter tryggt fastspända i vår humanistiska livssyn. Gränsen mellan god konst och ond verklighet kan inte dras.

Qvarnström vidareutvecklar ämnet anständig och anstötlig konst i en flyhänt skriven essä som för oss närmare drömtemat: det handlar om det förträngda inom oss och den humanistiska kulturen, den ”närmast kristna strävan att skydda blicken från det låga och dåliga för att inte bli korrumperad”. Eller som Georges Didi-Huberman uttrycker det i numrets kanske vackraste text: ”Mardrömmarna är inte onda drömmar utan goda beskrivningar av ett tillstånd i världen som hemsöker oss alla och, olyckligtvis, till slut nästan alltid hinner ifatt oss.”

Och Glänta visar trösterikt hur våra allra ensammaste drömmar kan leda till de mest intressanta samtal.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 11/10-1999