Kerstin Thorvall _ Provokationer, passioner, personer och en eller annan hyacint

Albert Bonniers Förlag

Att recensera Kerstin Thorvalls texter kan få mig att känna som om jag ska recensera ett stycke liv. Enligt det senaste halvseklets litteraturvetenskapliga mantra att en text är en text är en text är detta naturligtvis fel. Därför var det också svårt för många kritiker att skriva om Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten för några år sedan. Vad var nu det här för något? Var det överhuvudtaget litteratur?Liknande problem hade recensenterna med Lars Noréns teaterpjäs Sju Tre i våras. Plötsligt fanns ingen skarp gräns mellan fiktion och verklighet och det var mer provocerande än något annat.

Ytterst handlar det om en konst som ställer oss öga mot öga med det som vi gärna håller på avstånd. I Kerstin Thorvalls fall var det romanen Det mest förbjudna (1976), boken om den besvärliga kåta tanten som klibbade sig fast vid såväl kvinnor som män eftersom hon inte enbart gick att tränga bort till fiktionens intakta värld. Bäst att göra den där Thorvall till något abnormt och groteskt. Något som inte har med oss att göra. Och den bolande häxan drevs i landsflykt, åkte liksom Strindberg till Frankrike.

Kanske är hon ändå abnorm på något vis, tänker jag i läsandet av den nya boken Provokationer, passioner, personer och en eller annan hyacint, som på trehundra sidor visar ett urval av hennes reportage, krönikor, dikter, illustrationer och intervjuer. Hon är både banal och bråddjup, ångestfull och triumerande, rädd och trotsig, och man kan väl inte säga annat än att hennes liv rymmer tillräckliga doser av dramatik för att kunna liknas vid en grekisk tragedi?

Samtidigt är hon alldeles vanlig, någon man står i ett svenskt kök och småpratar med. ”Som på en surrealistisk tavla är jag delad i två personer. En som talar och en som hör på. Jag är båda på en gång och lika mycket”, skriver Thorvall i en text från 1984. Både subjekt och objekt. Kanske är det därför hon i intervjuerna med Ingmar Bergman, Bo Widerberg och Cornelis Vreeswijk måste fråga alla tre om de inte lider av dödsångest, för det gör ju hon. Att samtala och överbrygga gränser, inre som yttre, tycks vara ett ständigt pågående projekt. Det handlar inte enbart om den egna ensamheten: här finns en djupgående solidaritet – med arbetarklassen, med de äldre, med kvinnorna och männen.

Men så är hon ju rolig också med sina utläggningar om de svenska, latinska och senegalesiska männen. Om de latinska karlarnas gångstil skriver hon: ”De har inte det egendomliga sätt att samtidigt liksom småskaka på överkroppen – i sidled – som vissa svenska herrar i position gör.” Några krönikor blir till anekdotiska tidsdokument, där det berättas om en Thorvall som i åttiotalets mitt önskar likna Diana Ross, Annelie Rydé och Nina Hagen. Som vill ha bylsiga tröjor i Inkamönster, indianhatt, cowboystövlar och punkfrisyr. I andra stycken är hon tidlös – i sin revoltlusta och sitt sociala patos.

Trots det existentiellt svåra som löper genom flera av texterna är mitt bestående intryck att Thorvall är en kvinna som både njutit och skrivit, precis som vilken manlig 1900-tals författare som helst. Och hon sluter inte ögonen inför det obehagliga – varken i liv eller fiktion. En sådan styrka kan inte vara annat än uppmuntrande.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 19/19-1999