Toni Morrison _ Paradis

Översättning Kerstin Hallén
Trevi förlag

Vi känner igen bilden: en kvinnovärld som är slarvig, smutsig, sexuell, övergödd och lättjefull. Ett främmande hot som måste elimineras. Blicken är patriarkens, närmare bestämt den amerikanske puritanens. Men den kvinnliga gemenskapen berättar något annat – om en frihet avlägsen den instängda hemmafruns stränga vardagsschema. I Toni Morrisons senaste roman Paradis är det 1970-tal och klimatet mellan en manlig och en kvinnlig värld tycks mig frostigare än i någon av hennes tidigare romaner.

Kampen står mellan de egensinniga kvinnorna i en gammal herrgård  kallad ”klostret” och männen i den närliggande svarta staden Ruby. Klostret är en frizon där kvinnorna, dessa främmande fåglar i det amerikanska samhället, i fred kan återupprätta sina splittrade jag. Deras samvaro är kaotisk men fruktbar. De fixar både försörjning, försvar och sexualitet, långt borta från kärnfamiljens kvävande institutioner. Klostret är Rubys antites, en farlig plats som utmanar och gäckar patriarkatets alla påbud. Men lockande kvinnor kan vara samhällsomstörtande. De stolta stadsmännen dras till de mystiska klosterkvinnorna först med resta kön, och sedan med resta vapen.

I flera av Morrisons romaner finns en distinktion mellan den växande flickans sensuella upplevelser och den vuxna kvinnans kontrollerade sexualitet. Att växa upp innebär att göra sig av med ”the funkiness of passion, the funkiness of nature, the funkiness of the wide range of human emotions” (The bluest eyes). I det patriarkala heterosexuella förhållandet har funken gått förlorad. Kvinnans sexualitet har blivit mekanisk, kanaliserad genom mannens begär. Istället hittar Morrison sensuella situationer och strukturutmanande karaktärer som återskapar sin ”funk”. Sula i romanen med samma namn är exempel på en sådan motvallskaraktär. Connie i Paradis har ett hett förhållande med en av stadens patriarker: ”Det var medan Consolata väntade på trappan hon såg honom första gången. Sha sha sha. Sha sha sha. Consolata såg honom i profil och vingen av något befjädrat, ännu inte dött fladdrade i hennes mage.”

Men åtrån tycks även handla om något långt väsentligare, om ett helande av en kollektiv identitet som söndrats av en hänsynslös historia. När Connie ser sin älskade känner hon igen något: ”ett minne av just sådan hud och just sådana män som dansade med kvinnor på gatan till en musik som dunkade som ett ursinnigt hjärta, med stilla överkropp och höfter som rörde sig så snabbt att det var lönlöst att räkna ut hur en sådan lätthet var möjlig”.

Det är förlusten av en svart gemenskap i kapitalismens och individualismens isolerande tidevarv. När de svarta männen i Ruby införlivar den amerikanska medelklassens ideal och normer, leder den stolta svarta historien som de så ivrigt värnar om till inget annat än främlingsfientlighet. En syndabock behövs i denna karga ekonomi. Men Connie och kvinnorna undkommer de beväpnade hämnarna. Likt jesusar svävar de ut ur det omringade klostret. De dansar ännu. Sha sha sha.

Viktoria Jäderling
Bang, nr 3/1999