Adrian Tomine _ Optic Nerve nr 1-6/ Sleepwalk and other stories/ 32 stories

Drawn & Quarterly

Under första året på high school började Adrian Tomine att fylla sina skissblock med en slags oslipad tecknad kortprosa. Det resulterade såsmåningom i fanzinet Optic Nerve, som Tomine skulle komma att teckna, publicera och distribuera i sju nummer fram tills han var nitton. Idag är han tjugofem år och sedan 1995 avlönad serietecknare på det kanadensiska indieförlaget Drawn & Quarterly. Tonårens ”mini-comics” finns samlade i ett album, 32 stories, och hittills har det kommit ut sex nya nummer av Optic Nerve, plus samlingsalbumet Sleepwalk and other stories. Det oslipade från den tidigare grafiken är definitivt borta, likaså den spretiga stilblandningen. Idag är teckningarna i Optic Nerve förföriskt vackra och dess ”neo-realistiska” – i Harvey Pekars anda – berättelser utsökt enkla.

Ytligt sett liknar Optic Nerve Daniel Clowes tecknade serie Eightball (Clowes och Tomine bor i närheten av varandra i Berkeley, Kalifornien), annars är Raymond Carvers hårdkokta novellkonst en självklar association och på hemmaplan skulle man kunna hänvisa till prosaförfattaren Cecilia Davidssons subtila spel mellan vardaglig yta och känslomässig avgrund. I sällskap med litteraturen är kanske inte Optic Nerve helt originell – någon gång tenderar det att bli rena Raymond Carver-ripoffs. Belackarna menar att serien har mer av stil än substans, och visst, den är klart tidsenlig med sin minimalistiska och femtiotalsretrochica estetik, men det tar bara en sekund innan man kapitulerar för de ofta sorgliga, roliga och träffsäkra berättelserna.

Det handlar inte sällan om misslyckade relationer och uteblivna möten – vardagliga händelser ur vilka det växer en existensens tomhet. Gärna utspelar de sig i den lakun som kommer efter en omvälvande händelse, exempelvis några månader efter en separation, som i ”Six day cold” eller ”Sleepwalk”. I ”Layover” missar en collegestuderande planet på väg ut på en längre resa. Han tar flygbussen tillbaka till sin lägenhet, men hejdar sig när han inser att han varken har lust att träffa rumskamraten eller flickvännen som han redan tagit farväl av. Istället vandrar han ensam runt i den egna staden och tar slutligen in på hotell några kilometer hemifrån. Återkommande tema är just vilsenheten i det mest välbekanta, att berövas alla referenspunkter.

En styrka med Tomines sätt att berätta ligger i hur det visuella ger resonans åt den okonstlade, dagboksliknande prosan. Det visar än en gång vilken potential som finns i den tecknade serien som konstform. Korrespondensen mellan bilderna skapar en litteraritet som får mig att tänka på Gunnar Ekelöfs poetiska credo: det är till tystnaden du ska lyssna – till det som är skrivet mellan raderna. Man skulle kunna säga att denna tystnad gestaltas i skarven som uppstår mellan bilderna, ungefär som när man tittar på diabilder från en avlägsen semester: det knäppande ljudet och mörkret när diaprojektorn matar fram en ny bild – ett mörkt glapp där de inre bilderna och minnena föds. Tomine laborerar gärna med minnesbilder, tidshopp och abrupta slut, ofta slutar det mitt i känslor av frustration och oförlösning (liksom i det verkliga livet). Han har en imponerande blick för den vardagsvoyeurism och narcissism som växer ur sysslolöshet och identitetsupplösning. Han är inte ensam om att skapa i denna genre – men han är ung, har nästan just börjat och troligen kommer jag att läsa sönder även nästa nummer.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 26/11-1999