Psykoanalys 1996–2011. Ett försök

Under drygt fem års tid, från den 7 januari 1997 till den 27 mars 2002, gick jag i psykoanalys. Människor i omgivningen har reagerat olika på det genom åren. En gång i veckan i fem år? är en vanlig fråga. Fyra gånger i veckan, rättar jag mer eller mindre otåligt och tillägger: i fem år, drygt. Det brukar bli tyst en stund medan utfrågaren tar in det oerhörda, sen kommer den: Jaha, men blev det bättre sen då? Blev du bra?

När jag tjugofem år gammal kom i kontakt med psykiatrin fanns det en landstingsanställd kvinnlig psykiater som sa: jag hör dina problem, och jag anser att det bästa för dig är att gå i psykoanalys. Varsågod, här är din remiss.

Jag blev stum av beskedet. Jag visste inte mycket om psykoanalytisk behandling, men hade i mina studier samma år blivit knockad av den franska psykoanalysens exklusiva löften om vetenskapens, filosofins, könets och de själsliga mysteriernas fruktbara mutering. Om det inte känns bra efter ett år, då slutar jag, var min tanke. Snart såg jag till och med fram emot analysen, att äntligen få möta en levande människa som skulle lyssna och analysera och gå till botten med allt som var fel. Tillsammans med psykoanalytikern Lena, som hon hette, skulle jag slutgiltigt reda ut trasslet i mitt omedvetnas gåtfulla trädgård. Förutom att bli en gladare människa, hoppades jag i smyg göra en del rent estetiskt personlighetsmässiga vinster (kreativ, varm, vacker) som rimlig kompensation för mitt lidande (utsvulten, girig, hämmad).

Att gå i analys är helt klart att ta sig vatten över huvudet. Det är att ta sitt liv på så stort allvar att det är bisarrt och stor humor. Men ibland går kungsvägen till förändring via det bisarra. Rummet på andra våningen i huset på Björngårdsgatan i Stockholm var ljust och luftigt. Jag låg i en 90cm bred säng, analytikern satt bakom dess huvudända i en fåtölj. Varje session om fyrtiofem minuter inleddes och avslutades med att vi skakade hand. Däremellan lät jag talet och tystnaderna stiga mot taket. Både tystnaderna och talet handlade om att med alla medel få igång min analytiker. Talet kunde vara uppriktigt, flödande och virtuost analytiskt (som jag uppfattade det), det kunde vara artigt, förstrött, ömkande och grälsjukt, tystnaderna kunde vara tjocka, skamfyllda och aggressiva och trotsiga och uppgivna. Ibland somnade jag, ibland grät jag. Lena höll tyst. När hon inte avbröt mig för att ”tiden var ute”, varpå jag lydigt reste mig och tog på mig skorna. I hennes tysta närvaro växte min pladdrande förvirring. Min irritation över hennes raspande penna visste ibland inga gränser. Jag irriterade mig över hennes medelålders konservativa uppsyn, hennes syjuntafrisyr och lätt uppvinklade mungipor som inte var ett leende, hennes solenna värdighet, motsatsen till mitt famlande, läckande jag. Hon uppskattade Ingmar Bergman förstod jag en gång på hennes nöjda hummanden. Jag hatade Ingmar Bergman. Jag såg hennes block och att hon inte alls antecknade, utan ritade krumelurer och jag började undra om hon inte egentligen var riktigt borgerlig, stel och dryg. Jag tänkte att hon inte förstod så mycket.

Under den här tiden började jag fantisera i de mest infantila termer, om fenomen som Djävulen och Godhet och Nåd, totaliteter som inte hade med psykologi att göra. Det var ett år som präglades av en rent förnedrande vilsenhet: Vad gör jag? Vad gör hon?

Två månader in i analysen får jag kliande utslag över hela kroppen. Förfärad inser jag att jag har fått loppor, troligen från analyssoffan där en massa andra analysander har legat med sina kroppar. Jag får en salva på apoteket, Tenutext (Tenutex?) som jag också tvingar på min pojkvän för säkerhets skull. Nästa session förklarar jag sittandes på sängkanten att jag har ett eget, rent lakan med mig som jag vill ligga på, för att jag fått utslag av löss, att det tyvärr nog kommer från analyssoffan.

Det här var en försmak av psykoanalysens sanning som verkade i mig och vilken jag protesterade mot: Sanningen att det inte finns någon underbar trädgård i mitt omedvetna att vandra in i och upptäcka. Det som händer därefter är ingen vacker berättelse med början och slut. Lärdomarna låter sig möjligen sägas i några lapidariska sentenser. Att känslor är oändligt långsamma. Att jag är ensam. Att jag är rädd för att lyckas. Att jag inte är ett offer. Att världen inte är skyldig mig något. Att den Andres begär inte är mitt begär. Att tal är handlingar för vilka jag har ett ansvar. Att subjektet föds genom att tala. Att det talande subjektet föds genom och ur en separation från ett ursprungligt symbiotiskt vara. Att något i ett tidigt skede har gått förlorat och att alla efterföljande objekt i subjektets vara handlar om att återfinna och ersätta denna första förlust. Att subjektet för alltid är splittrat mellan ett bristande språk och ett förlorat vara. Att det är konstitutivt för alla talande subjekt. Att analysen, den längsta, hårdaste och minst snuttiferande av alla psykologiska behandlingsmetoder, handlar om att acceptera detta för alla mänskliga varelser gemensamma omöjliga livsvillkor. Och att omvandla den omöjligheten till en möjlig livskonst.

Så småningom, efter många år, lärde jag mig således något om konsekvenserna av att du – det vill säga alla objekt för mina strävanden – är något annat än jag. Separationen är (lite grundligare än innan analysen) utförd och jag kan ta på mig ansvaret för det liv som är mig givet. Acceptera att jag är en helt vanlig kapabel, vuxen, hämmad, skam- och skulddriven människa som ibland behöver lite extra tröst.

Resten – allt det som fortfarande är ohanterligt – är fortfarande lika mystiskt, vilket jag finner filosofiskt trösterikt. Till det trösterika kan läggas de tillfälliga njutningarna: mat, sömn, musik, sex, berusning, etc.

Jag löpte linan ut i analysen, till den punkt där min röst som på en given signal upphörde att vandra sina cirklar i det avgränsade rummet. 2002 avslutar jag min analys. Till min sista session har jag med mig en nästan groteskt voluminös rosa hortensia som jag överlämnar med orden: Jag tyckte den passade dig, men jag skulle aldrig köpa den till mig själv.

2003 går jag till en allmänläkare och får i handen ett recept på antidepressiv medicin, så kallade SSRI-preparat. Jag mår toppen av tabletterna. Jag älskar mina fluoxetin och slänger mig med en känsla av helt ny livskvalitet ut i gränslöst arbete och kärlek och socialt umgänge. Någon gång vid årsskiftet 2003–2004 skriver jag ett brev till min analytiker och får veta att hon gått bort i cancer, en förlust det året som följs av en rad andra förluster och misslyckanden. 2004 arbetar jag mycket. 2005 slutar jag att sova, blir sjukskriven och kommer i kontakt med psykiatrin på nytt. Jag får piller, jag får lite kbt, jag får till och med en diagnos. Alla tre goda ting i det här läget. Det tar en evighet att bli normal igen.

En introspektiv tid följer. Ett år senare börjar jag inse att min analytiker inte lever längre. Jag har ingen aning om vad jag känner för det, vad som menas med det. Att hon är borta. Att allt det arbete jag lagt ner, allt det som sagts i rummet på Björngårdsgatan, fyra gånger i veckan under fem år, alla dessa minuter och timmar i den noppiga blå sängen, faktiskt berövats sitt enda vittne. Ingen kände mig som hon, men henne kände ingen. Hade hon och jag och det där rummet överhuvudtaget existerat? I november 2006 ber jag att få läsa mina journaler. Jag vill förstås hitta något där. Ett svar. En liten lösning. Ett för alltid (återigen) förlorat objekt.

I journalen finner jag inte mycket mer upphetsande än det faktum att jag 1996 ”bedöms ha en neurotisk problematik med svårigheter kring beroende och egen autonomi”. Incidenten med lopporna finns där, liksom min bland nära och kära vitt berömda förmåga att somatisera. I övrigt är journalen på åtta sidor upprörande torftig. Förbaskade Lena.

*

Låt oss återgå till frågan om psykoanalysen var bra. Vad menar vi med bra? Bra för karriären? För sexlivet? Bra för motoriken och den kroppsliga kordinationen? Har jag kanske blivit en bättre kock? Skulle jag ha haft fler eller färre facebook-vänner om jag inte gått i psykoanalys? Hur är det med reflexerna? Kräkfobierna? Familjen? Mår den bra? Jag menar rent objektivt? Brrrrra, braaaaaaa, BRA! Bra ljuder, men det ljuder obegripligt i sammanhanget. Bra är ett ord som undviker och slätar över. Bra säger: Krångla inte. Förklara inte för jag vill egentligen inte veta. Alltså svarar jag numera: ja, det var bra, på den frågan, för det är effektivt. Och effektiva ska vi vara på den sociala marknaden, i såväl livspusslet som i vård, skola och omsorg. Allt annat är för overkligt.

Ur 2000-talets psykiatriska synvinkel var min psykoanalys givetvis ett misslyckande, med facit i hand ett ohemult resursslöseri, rena kapitalförstöringen. Men viktigare ändå: Hade jag enligt nuvarande biomedicinska praxis – med dess inriktning på neurologisk dysfunktion, schematiserad diagnostik (den diagnostiska manualen DSM IV), evidensfixerad symtomeliminering som ibland mynnar ut i en suspekt uppdelning mellan normalt/patologiskt, kort sagt det nuvarande naturvetenskapliga paradigmet som tagit över på bekostnad av den språkliga, humanistiskt tolkande synen på livsproblemen – hade jag då överhuvudtaget varit sjuk? Och om jag inte var sjuk, vad var jag då? Vad händer med en vårdapparat som tappar sitt språk, sitt varför?

En vän till mig blev för ett tag sedan akut suicidal och inlagd på psyket. Hon ordinerades medicin som mirakulöst fick situationen att vända. En tillfällig lobotomering som betydde allt. Därefter blev hon rekommenderad så kallad mindfulness, ”medveten närvaro”. Min vän: Efter allt jag gått igenom satt jag och lyssnade på en kurator som i en kvart pladdrade om ett löv som flöt på vattnet. Jag ville mörda henne långsamt.

Jag nyper mig i armen att jag fick den där remissen för snart femton år sedan. Då såg den psykiatriska kartan annorlunda ut, 00-talets maktstrider hade ännu inte utmynnat i faktisk nedmontering av den psykodynamiska psykoterapins institutioner, som då fortfarande var tämligen välmående i sin etablering. Min analys ingick i ett forskningsprojekt som bedrevs på Psykoterapiinstitutet i Stockholm. Det var Sveriges största institution för psykodynamisk psykoterapi som efter ett regeringsbeslut lades ner 2009 (vilket var några månader efter beslutet att frånta sex av landets sammanlagt arton institutioner deras examensrätt i psykoterapeutisk utbildning).[1] Om jag minns rätt handlade forskningsprojektet om effekterna av att behandla unga människor med psykoanalys, en metod som snarast förknippats med en överårig och välbemedlad melankolisk övre medelklass. Lyxlirare med lyxproblem malandes en massa självömkande skit på divanen. Nu gällde det skattefinansierad behandling för unga människor som led av psykisk ohälsa. Min insats bestod i att bli djupintervjuad samt gå igenom ändlösa luntor fyllda med påståenden och frågor och graderingar som gällde mitt tillstånd de senaste två veckorna och för två år sedan. Denna årligen återkommande rutin var en av de få saker som faktiskt sa mig att jag genomgick en analys, att den hade effekter, om än inte på det sätt som jag inledningsvis förväntade mig.

”Psykoanalys liknar inte reklam för skalliga: det finns inte ett ’före’ och ett ’efter’”, skriver den franske författaren George Perec i Plats för list, den vackraste beskrivning av en psykoanalys som jag har läst.[2] En lyckad analys är helt enkelt ett hantverk, en under lång tid inövad förmåga till självreflektion som fortsätter att utvecklas efter avslutad analys. Som aldrig upphör, vid sidan av insikten att varat är heteronomt, kluvet, hopplöst, sorgligt, misslyckat, fel och tvingar människan till frågor: Vad vill jag med mitt liv och varför? Vilket också är en etisk fråga. Psykoanalysens etiska samtal, dess grundläggande varför, behövs inom psykiatrin, därom är jag övertygad.

Det positiva med att vara neurotisk är att man har en väl utvecklad föreställningsförmåga. Ska den botas med medicin, mindfulness eller kbt? Ska den botas? Eller ska jag lära mig att använda den? Min psykoanalys har aldrig varit bättre. Jag äter fortfarande fluoxetin.

Viktoria Jäderling
Arena, nr 1-2011

[1] Nedmonteringen av psykodynamisk terapi finns beskriven i Det tystade samtalet. Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet, Jurgen Reeder, Norstedts 2010.

[2] ”Les lieux d’une ruse” i Penser/Classer, i översättning av Jonas (J) Magnusson och Ulf Karl Olov Nilsson, Ord&Bild nr 6/2000.