Maria Törnqvist _ Tangoexperimentet

Ruin förlag

I mars 2005 blev jag sjukskriven i tre veckor. Jag hade nämligen dansat in i en vägg. I åtta månader hade jag haft tangodjävulen i mig. Veckorna fylldes under denna tid av besök på stadens tangoklubbar, så ofta jag kunde lät jag mig slutas tätt i någons famn, i källare, på ålderdomshem, i upplysta samlingslokaler där det luktade såpa. VVS-montör, centerpartist eller pederast, jag brydde mig inte. Handsvett, duster av armhålor, fysikdoktorer med hästsvans och käck väst, inget kunde stoppa mig. Inte så länge personen i fråga – man eller kvinna – tände mitt nya tangohjärta. Ganska duktig blev jag. Gamla vänner sket jag i. Istället tog jag pendeln ut till Sundbyberg för där fanns ett grymt tangoställe där ingen visste mitt namn.

Att dansa kan vara en ensam syssla. Tangokoden lyder: Håll käft, var anonym, förenas i intim koncentration. Det vet de som ägnat nätterna åt den växande globala rörelse som heter argentinsk tango. Det vet definitivt Maria Törnqvist, sociolog och författare till den skönlitterära hybriden Tangoexperimentet. Man tackar gud för småförlag som Ruin. Jag tror inte jag har läst en lika förbryllande självutlämnande bok sedan Karin Widerbergs Kunskapens kön. Här skrivs sociologi med brustet hjärta, teori med kroppslig frustration och skam. Lidelse och precision, som tango.

Törnqvist reser från San Fransiscos tangoscen till Buenos Aires, ställer sig själv och andra frågan vad som driver dem så djupt in i tangon. Hon finner patriarkala regelverk och genuskonventioner som kan utforskas, lekas med och (i några fall) överskridas i en sorts kroppslig improvisationsteater. Jag tänker psykoanalys: Här övar man, mellan fyra väggar, att mötas och separera i treminutersintervaller (i timmar, fem dagar i veckan inte ovanligt). Sen tänker jag religion, jag tänker sekt!

Samtidigt: det är ju bara dans. Famntag, rörelse, endorfiner. Jag minns att jag njöt och fascinerades av att underordna mig någons fantasi, att hänge mig åt en stereotyp och därför ganska ofarlig genuslek. Hårda uppläxningar är vanliga, liksom gräl, tårar. Slappna av i armen! Luta dig inte! Blunda!

Maria Törnqvist väjer inte för det fula, skitiga och elaka, vare sig i tango eller text. Hon berättar om de diskreta motellen på rad i Buenos Aires där tangopar tar in. Om tangoturism i en global ekonomi där givandet och tagandet blivit ett cyniskt förbund. Hon berättar om hur det är att åldras som kvinna på dansgolvet, och hur det känns att älska, sitta ensam vid ett bord och sorgset betrakta sin kärlek svepa runt i vad som verkar vara utsökt kroppslig kommunikation med en främling. I dessa lokaler finns sällan några buggande sunda själar i sunda kroppar: tangon hyllar skymning, dröm och flykt.

Törnqvist fångar tangons känslokult:

Här sjunger dansarna: ”Vi vägrar ge upp det dova känsloläget. Vi ger dig förluster. Vi gör det till konst och trotsar alla som lever på att döva känslan.” Så sjunger de och räknar till fyra; de känner inga högre siffror. De är förmodligen lata, men skäms inte för det. De hyllar onyttighet och vältrar sig i tid.

De många vägarna i dessa korta kapitel mellan det privata och det globala är inte alltid smidiga. Författaren upprepar sig förälskat, blir motsägelsefull istället för nyanserad, uttrycker sig ibland svepande där hon behöver vara exakt. Men jag lyssnar ändå oupphörligt fängslad: för hennes originella insats, hennes inopportuna, ohippa allvar och skamlösa sentimentalitet. Törnqvist ringar in något väsentligt med sin bok, om den nomadiska människan och kroppens gränser och det räcker väldigt långt, som här:

”Salida” betyder utgång på spanska och är benämningen på första steget i en tango. Rörelsen innebär att vi lämnar vår vanliga värld och tar oss till en annan, tangotillvaron. Något börjar. Och samtidigt: exit, sorti, stängda portar. Något är över.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 05/2010