James Ellroy _ Mina mörka vrår / Förord

(Modernista 2011)

Det finns två saker man inte undgår om man skrapar på ytan av James Ellroys författarskap:

I juni 1958 i staden El Monte i Los Angeles county strypmördades författarens mor, Geneva ”Jean” Hilliker Ellroy, av en okänd man.

Sedan dess bär män en skuld mot kvinnor.

Det är både dikt och förbannad verklighet, samtidigt som det säljer en del böcker. Famösa är James Ellroys pr-framträdanden, där han – med en fluga runt den välväxta halsen – kastar koketta förolämpningar mot publiken i explosiva litterära performances. Lika skamlöst som påbjudet har han fläkt ut om mordet på den rödhåriga Jean Ellroy och sin oidipala besatthet därav. James Ellroys liv och litteratur bildar tätt sammantvinnade mytologier. På försättsbladet till Den svarta Dahlian (1989, svensk översättning av Ulf Gyllenhak), om ett verkligt mordfall i Los Angeles 1947 på en kvinna som hette Elizabeth Short, står det:

Till
Geneva Hilliker Ellroy
1915 – 1958

Mamma:
Tjugonio år senare,
dessa avskedsord i blod

Men lika lite som jag kan skilja James Ellroy från James Ellroy, kan jag skilja pojken från mannen. Armarna är långa, benen likaså, kroppsrörelserna visar stor kraft och lite koordination. Han liknar en 10-årig pojke uppklädd av mamma. En frånstötande men älskvärd fusion mellan säg Homer Simpson i Nathanael Wests The Day of the Locust och Larry David i Curb Your Enthusiasm, den senare full av paranoia och maniska upptåg, den förre en hukande, domesticerad man med falling down-komplex.

Mammas pojke.  I mammas koppel på äventyr under en brännande cynisk Los Angeles-himmel. En drömstad i fritt fall ner i konspirationer, rashat och homofobi. Los Angeles som faller, och våldet därunder. Homer Simpson 1939, James Ellroy 1958 och Larry David 2000.

Läsaren av James Ellroy bär en svaghet för konspirationer, för ett olösligt evighetsdilemma. Läsaren finner det lustfyllt att betrakta någon som lägger ett stort pussel där flera bitar fattas. Någon kanske håller på de saknade bitarna. Någon kanske vet något. Något ligger nära en sanning. Vi kan kalla pusslet USA eller JFK eller MAFFIA eller MAMMA.

Ibland vill James Ellroy få oss att tro att allt handlar om det senaste. Ibland växlar han ner, tar fram en mindre teatral sida som säger att hans litterära verk numera är mycket viktigare än ett gammalt barndomstrauma, att hans besatthet av döda kvinnor inte är lika stark som han ibland ger sken av, att modermordet strängt taget har fungerat som en lysande affärsidé. ”Mina mediaframträdanden var gripande vid första påseendet och slipat beräknande vid förnyat påseende.” Han skriver till och med en bok om det, bearbetar skuldbördan i självbiografi nummer två, The Hilliker Curse. My Pursuit of Women som kom 2010, fjorton år efter självbiografi nummer ett, My Dark Places, som alltså kom 1996 efter den framgångsrika LA-kvartetten.

+++

När staden har fallit, och kvinnorna och männen med den, då fortsätter den att falla. Det är mörkt: men det blir mörkare. Det finns inget closure, det är utgångspunkten. Det kanske mest rörande med My Dark Places är att Ellroy ändå väljer att vända tillbaka med en helhjärtad ambition att lägga pusslet från början. Han lägger ut sina bitar så noggrant, steg för steg. Det är en brottets heliga ceremoni när han ger plats åt männens Jean Hilliker: pojkarna som hittar henne vid Arroyo-skolan, inspektörerna som gör sitt, liksom polismästaren, sheriffen, sheriffassistenten, överkommissarien, kommissarien, kriminalteknikerna, coronern, hans assistent… Liklarmet som går ut. Likets vänstra fot som befinner sig fem centimeter från gatkanten. ”Klockan var tolv på dagen och det var nästan 32 grader i skuggan.”

Den vuxne sonen lägger sitt pussel, försöker tränga igenom decennierna och de mytologiska skikt som har format honom och hans incestuöst laddade hatkärlek till Jean Hilliker Ellroy. Han sätter alla sina professionella berättare i tjänst: rättssamhällets kyliga telegramröst i beskrivningen av brottet; det kollektiva begärets röst präglad av sexuella, etniska och religiösa smädelser i skildringen av staden El Monte; sin egen djupt romantiska, frenetiskt uppriktiga stämma när han återger sin osannolika väg från knarkare, inbrottstjuv och uteliggare till älskad kriminalförfattare.

+++

Hittills är allting fasaväckande och omfamnande. Men det pågår ett könskrig där mäns skuld mot kvinnor är oändlig. Tillsammans med den pensionerade kriminalinspektören Bill Stoner, vars kväljande yrkeshistoria man pressar sig igenom, försöker Ellroy blåsa liv i det trettiofem år gamla fallet. Han vill lägga hela sitt pussel. Det består av ett oändligt antal döda kvinnor, övergrepp, namn. Människonamn, gatunamn, namn på drive-ins och nedlagda danssyltor, namn på släktingar och ingifta släktingar, på servitriser och barhoppor, på offer och förövare. Och nummer: gamla registreringsnummer, födelsenummer, nummer till telefoner som slutade ringa för flera decennier sedan. Någon kanske håller på de saknade bitarna. Någon kanske vet något, om modern, den blonda och den svartmuskige. Alla okända från 1958 som var nära när staden föll.

Sakteliga avförtrollas det heliga brottet. De perversa sidorna – hos läsaren, författaren, staden – visar sig just här, där metonymierna tar över. Från och med nu består My Dark Places av främmandegörande tecken, vilseledande objekt som bildar en kedja av förskjutning, bort från det åtrådda objektet, bort från Jean Ellroy. Man känner mättnad och skam. Man avslöjar sig som en nöjeslysten fluktare på jakt efter hypnotiserande läsfrukter, sugs ner i tristessens virvel av okända döda kvinnor och gammalt unket manligt våld.

Och de kursiverade lyrismerna där modern åkallas i början av var och en av bokens delar framstår som alltmer ansträngda, patetiska. Den misogyne faderns legendariskt osnygga sista ord till sin son – ”Försök ragga upp varenda servitris som serverar dig” – ter sig lustiga, mindre frånstötande. Mindre frånstötande än kriminalinspektör Bill Stoners passionerade känsla för dumpade kvinnolik.

Viktoria Jäderling
Augusti 2011