Linda Boström Knausgård _ Grand mal

Modernista

”Se barnet och världen där, som gått förlorad för oss, men som på nytt visar sig igen i hela sin styrka för att den andre finns där och ser vad vi en gång erfarit med hela vårt väsen.”

Orden är Linda Boström Knausgårds i novellen ”Berättelsen om fågeln” ur hennes andra bok Grand mal, tretton år efter diktdebuten Gör mig behaglig för såret (1998).

Ett barn, en värld – och snart ska också den andre gå förlorad. Det är en prövning i ambivalens som snärjer novellens förälskade, symbiotiska jag och du: Att stanna kvar i det skyddande livmodersdunklet är lika med död – att lämna är ett bländande svek. Förälskelsen logik är en tragedi. Med kunskap om lycka faller vi.

I Boström Knausgårds tjugo korta noveller mumlas det inte om människans känsloliv. Själen är en krigsskådeplats där karaktärerna oscillerar mellan NÅD och NÖD. Man kan säga att gränsen däremellan är oroväckande tunn. Vilket även kan sägas gälla mellan barn och vuxen, levande och död, vardag och vansinne. Utsattheten är gotiskt infantil, även om scenografin många gånger är svensk medelklass. Infantil ska uppfattas som psykiska gränstillstånd, där våra äldsta rädslor och önskningar slår ned mitt i vardagsförnuftet, blottar vårt oändliga behov av skydd.

I ”Berättelsen om fågeln” är det en märklig fågel jaget har sett som barn i sin grannes trädgård och nu berättar om för den älskade. En sagolik fågel som ”skrämde mig mer än jag kunde förstå”. Det visar sig att den älskade en gång har sett en likadan fågel, ett sammanträffande som markerar slutet på förälskelsen.

Detta memento mori – minns att du är dödlig – varieras slugt i boken. Inte minst i titelnovellen, där ett sällskap med vuxna och barn på ett trädgårdskafé plötsligt blir varse att den lilla pojken som studsar upp och ner på gräsmattan, inte gör det av skratt, utan av elektriska urladdningar i hjärnans nervceller, av ett epileptiskt anfall, även kallat ”grand mal”.

Grand mal är en stor liten bok. Här är en poet som skriver kortprosa bågnande av affekter. Det finns inte många umbärliga stavelser. Jag läser dessa prosastycken med en känsla av förundran, inte för att de är så särdeles originella, utan för att de bärs av en offensiv uttrycksfullhet som greppar efter läsaren. För ”den andre” är ju också läsaren, det vill säga jag, och Boström Knausgårds litterära röst har ett kraftfullt magstöd, ett påträngande bett som kräver min närvaro, kräver förälskelse. Det är en estetisk drivkraft man inte bara kan vifta bort, för risken finns att bäst man viftar, visar sig en sagolik fågel.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 17 september 2011