Hanna Gustavsson _ Nattbarn

 

64_ATGF7700PX

Låt mig säga något om perfekt tonträff. Det står i baksidestexten till Hanna Gustavssons seriebok Nattbarn. Inte sällan står det också i en recension för att beskriva en förståelse som kritikern föreställer sig finns mellan författaren och sig själv. Båda är de inkluderade i kretsen av absolut gehör. Perfekt tonträff säger att det inte råder någon förvirring om vad verket handlar om, därmed finns heller inget kvar att upptäcka. Perfekt tonträff har sina begränsningar i såväl kritik som reklam, kan man säga. Perfekt tonträff kan vara rätt otrevligt.

Låt mig ändå säga något om den tveklöst begåvade och debuterande Hanna Gustavssons tonsäkerhet som berättare. Hon är så tonsäker att hon väcker mobbaren i mig.

14-åriga Ingrid lever med sin mamma i Stockholm. Ofta kommer mammas kille Bosse på besök, en välvillig snubbe som inte har något för sina hurtiga ansträngningar. Till skillnad från skolfotografen Stefan som Ingrid under sitt alias Nattbarn chattar med på forumet emocore.se. Stefan är visserligen dubbelt så gammal, men ingen är lika cool och förstående som han.

Pubertetens frånstötande moment är uppförstorade i textfattiga rutor och parade med en socialrealism vars stilmarkörer gränsar till något som ibland påminner om förakt, kanske klassförakt. Noterar att det är andra gången i år som jag läser en seriebok där mottot Carpe Diem hänger på en vägg och skäms. Men så är fjortisen både en mobbare och en självmobbare och i den klyvnaden hamrar Gustavsson in sitt budskap om ett livsskede vi älskar att hata.

I puberteten sneglar och glor man. Man blottar en bit av tandställningen i ett litet hån till leende, eller om det är ett hånleende. Man fulonanerar till saker man knappt visste fanns, och som alltid finns på internet. Inget könsrelaterat undgår en, sålunda missar man inte när mammas kille blottar lite av sin skäggiga pung på väg ut från toaletten. Denna bild infiltrerar sedan sexfantasierna från youporn-gay och punkterar det enda roliga man har i en tillvaro som kantas av tristess och vardagskränkningar.

Stoffet såväl som fulestetiken i Nattbarn är allmängods, både i serievärlden och annorstädes, men det är välgjort. En fjortis ler sitt hånleende. Eller om det är ett leende.

 

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 14 juni 2013