Eva Björkstrand _ Rymma hem

 

jyckeKolik förlag

En suicidal bakfull hundperson nattvandrar under en välvd kolmörk himmel. Gråter, fryser, spyr i en paniskt fallande rörelse där bara tunna vita streck som glimtar i mörkret låter skymta en annan värld, kanske en magisk värld.

 Hunden Moses i Eva Björkstrands nya serieberättelse Rymma hem föreställer jag mig har länge varit skuggan av en skugga, som sakta blivit skuggan av en hand, för att sluta som skuggan av en hund. Det lägsta av det lägsta på ledsenskalan. Och där börjar berättelsen, i en av de mest avslagna partymiljöer – nöjesetablissemanget ”Dödslängtan” – med de mest deprimerade och avtrubbade festprissar jag skådat i en serieruta.

 Berättelsen bärs fram i stilsäkert svartvitt med dagboksliknande sentenser, ett sorts monotont jämmer: ”Jag har förlorat mig själv, min inre kärna. / Livet är för svårt. Jag har förlorat fotfäste och riktning totalt. / Är det så här jag ska dö? / Det finns ju inget att glädjas över.” Och så vidare.

 Jag bläddrar genom bokens första halva utan större spänning, men med en spirande känsla av att Björkstrand går på tvärs mot Tolstojs tes i Anna Karenina om det olyckligas mångformighet kontra det lyckligas likformighet. För det är först en bra bit in i boken när krisen och paniken börjar avta i vargtimmen som det blir intressant i Rymma hem. Plötsligt börjar bild och text göra dramaturgiska kullerbyttor där Björkstrand lyckas fånga sårbarhetens möjligheter och visa att ja, sorgen är faktiskt randig. Och tittar man noga är Rymma hem randig på längden och tvären. Hundögat är randigt, gräset är randigt, själva bildsättningen är randig. Vänd ett blad och du fångas av nya randiga mönster, ömsom knivbladsvassa ömsom vågiga, osäkra. Slutet är ett absurdistiskt – men snällt – fyrverkeri, när Moses hamnar hos trion ”Den sanna vänskapen”, en grön sammanslutning mitt i skogen som wobblar mellan knarkig baravara-kickoff, poetisk sekt och surdegsentreprenörer. Fortsätt gärna så, trotsa Tolstoj.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet 4/10-2013