Alice Munro _ Tiggarflickan

Översättning av Karin Benecke
Atlas förlag

Det mediala mönstret kring ett Nobelpris i litteratur är lika förutsägbart som avslöjande. De pliktskyldiga hyllningarna och de självgoda kritikerna. Förklaringarna varför och läslusten som dör. Svassandet för Svenska Akademien och upphetsningen över Peter Englunds högtidliga uppenbarelse. Det är den undanskuffade novellen som prisas, men Alice Munro är faktiskt så skicklig att hennes noveller är som romaner i miniatyr. Alice Munro är trettonde kvinna att få priset för hon är faktiskt lika bra som Tjechov.

Det är som melodifestivalen i litteratur: 10 fakta om Alice Munro för dig som inte läst men vill imponera på nästa middagsbjudning. Men det är ju bara att läsa henne, vill man då säga!

Hon är lättläst. Underhållande och svinbra. Samtidigt är lättläst och underhållande inte dygder i sammanhanget, alltså är det inte ett helt okontroversiellt pris.

Jag försöker skuffa undan allt detta när jag sträckläser Tiggarflickan i svensk nyutgåva, Alice Munros tredje novellsamling från 1978 som i Kanada hette Who Do You Think You Are? men senare fick titeln The Beggar Maid. En samling med tio noveller eller en alldeles strålande roman – delarna är sammanlänkade av Roses klassresa, hennes många liv och den manipulativa, oroande frågan: Vem tror du att du är egentligen?

För det är lite med Munros Nobelpris som när den fattiga collegestipendiaten Rose i novellen ”Tiggarflickan” blir uppvaktad av sonen till en förmögen varuhusägare: Så oväntat! Vilket lyft för Rose! säger en del av omgivningen. Andra rynkar på näsan, tycker att Rose är lättviktig, provinsiell och vardaglig.

Vi som tycker oss känna Alice Munro litegrann vet förstås att hon kan rymma galaxer av litterär och politisk mångtydighet. Det är sant att hon inte riktigt motsvarar vad man lärt sig är en Nobelpristagare. Bör man vara tacksam?

”Jag är glad att du är fattig. Du är så ljuvlig. Du är som tiggarflickan.” säger Patrick och syftar på den romantiske prerafaelitkonstnären sir Edward Burne-Jones stiliserade bild av en upphöjt blek kvinna. Rose känner inte till tavlan och känner inte igen sig själv i kvinnan när hon ser den. Hennes reaktion på Patricks devota men uppfostrande uppvaktning sammanfattas: ”Det var ett under, det var ett misstag. Det var vad hon drömt om, det var inte vad hon ville ha.”

Alice Munros människosyn är krass och försonlig. Rose faller till föga – av fåfänga? av skräck? – och relationen fortlöper, får sin konklusion i en ful, okontrollerad grimas på en flygplats många år senare. Denna grimas är typisk för Munro, en sorts ”Den sanna känslans ögonblick”, som strippar hennes karaktärer – men bara till en viss gräns.

Det händer titt som tätt och när Munro är som bäst blir det mer brännande än hos Peter Handke. Jag tror att det har att göra med att man vaggas in i berättarens närgångna men inkännande iakttagelser. Man följer karaktärernas begär och förställningar, lär sig att tro på deras förmåga att förklara sig och ta sig framåt, trots ständiga misslyckanden, trots futtiga eller katastrofala haverier. Det kan verka prydligt och övernyanserat. Men så kommer grimasen: bär fram något förbryllande, något oåtkomligt, blottar en djupare skam. Jag vet ingen som skriver så naket om skam som Munro: skyddslöst, bortom all kokett provokation.

Tiggarflickan var Munros genombrott och kom alltså ut för mer än tre decennier sedan. Det är ljuvlig läsning, skriven med en vildare, något spretigare energi än de senare novellernas mer avklarnade skimmer. Redan här står det klart vad som är Munros huvudsakliga material: allt som finns att ösa ur en kvinnlig vardag i en hopplös avkrok.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet 14/10-2013