Inger Edelfeldt _ konsten att dö

Norstedts

I inledningskapitlet till Inger Edelfeldts nya roman konsten att dö befinner sig 52-åriga ”kultfotografen” Jacky Måhlin i Tyresta nationalpark på bilddetox. Det är hennes kamerafria dag, ett försök att komma förbi känslan av att verkligheten är overklig. Men trots de fotriktiga skorna som ska ge markkontakt blir det tvärtom. Hon ser plötsligt kameran som en mekaniserad attrapp, en mun, ett extra sinnesorgan genom vilket hon inte bara silar verkligheten, utan även suger näring ur den. På ett kafé får hon så syn på den unga Monia, som med sitt guldskimrande hårsvall sänder ut signaler om något äkta och tidlöst, något gyllene.

Detta är en typisk Edelfeldtbild, en arkaisk sagolängtan skjuter skott mitt i det prosaiska, en vardagsmänniskans vilda drömmar om mystisk människokontakt. Och hon laddar denna tragiska dröm med humor och sympati. ”Jo, det fanns änglar som liknade henne: de bredansiktade, lätt glosögda varelserna på vissa senrenässansfresker.” Just detta glosögda som punkterar och osäkrar harmonin i bilden.

Det är också denna längtan, och en del ångest (och skuld, och skam), som driver Jacky Måhlins falnande konstnärskap. En gång var hon en med sina gränssprängande konstprojekt en stjärna, nu fotograferar hon vissna växter i kolonilotterna i Vinterviken.

Medan Monia (en klassisk älskvärd Edelfeldt-karaktär) ska förlösa hennes konst på nytt, är det tänkt att Elias – en äldre etablerad konstnär som lever ett fritt förhållande med sin fru, en inte lika framgångsrik textilkonstnär som extraknäcker som securitasvakt – ska förlösa hennes kärlek.

Jag blir förförd och underhållen av detta upplägg. Edelfeldt är en skicklig och erfaren berättare, kanske alltför skicklig.

2013 fick det feministiska begreppet gurlesk sin definitiva etablering i den svenska litteraturdiskursen, med tema på 10-tals poesifestival, ett brett uppslag i den stora morgontidningen och med stark akademisk uppbackning i Maria Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. En av föregångarna till denna nu blomstrande gurlesk-genre – där inte bara de normbrytande flickkaraktärerna utan även det litterära uttrycket skevar (Österholms begrepp) – är Edelfeldts roman Kamalas bok från 1986, om en tjej som jobbar i presentbutiken ”Små skära saker”, men inom sig härbärgerar bilden av den vilda vargflickan Kamala.

Det är hos de skeva karaktärerna som Edelfeldts sympati alltid legat, vare sig det varit en medelålders man (som Ragnar i fina Betraktandet av hundar), en homosexuell pojke (debuten Duktig pojke), eller en ung kvinna (massa böcker) – alla en sorts folkhemsbarn som bär på en hemlig otyglad längtan och en känsla av att inte vara Riktigt Normal. 

När jag nu läser denna senaste roman får jag en envis föreställning att 52-åriga Jacky är en brådmogen inkarnation av den skevande flickan i Kamalas bok.

Och varför är den tolkningen sorglig?

Kanske för att det hoppfulla och överskridande i den gurleska Kamala-karaktären och i många andra av Edelfeldts karaktärer nu har en farlig dragning åt det trötta, ironiska och normbekräftande. Ja, undra om inte Jacky-Kamala vuxit upp och blivit en fullblodscyniker. Kan man klandra henne? 

Det berättande jaget Jacky är kulturanalys och psykologi vriden varv på varv. Allt som finns att säga om Jacky Måhlin är redan sagt och tänkt, av Jacky Måhlin. Det resulterar i en form som kväver sig själv, en bitvis slarvig litterär gestaltning som alltmer står i det fartfyllda berättandets tjänst. Istället för en ironi som skevar får vi en ironi som säkrar och samtidigt punkterar gestalterna som levande kännande varelser.

Som om det inte räcker att denna medelålders kvinna slår på sig själv. Man måste fortsätta slå på henne, slå och slå, genom att inte ta hennes smärta på allvar.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 27 januari 2014