Edith Pearlman _ Kikarseende

 

Översättning Berit Skogsberg
Elisabeth Grate Bokförlag

Tänk er ett mänskligt tillstånd – det allra vanligaste – där vi går omkring i en halvvaken dimma, mekaniskt och oreflekterande. Det vi ser är bara skuggor av en verkligare och sannare värld, uttryckte redan Platon, vars pöbelförakt kom till uttryck i den berömda grottliknelsen där bara de allra mest filosofiskt lagda någon gång lyckades slita blicken från grottväggens skuggspel för att adlas av idéernas obarmhärtigt bländande ljus.

Det finns ett grepp i den modernistiska prosan som passar väl in i den här platonska tankefiguren, men där idévärlden bytts ut mot det mer tidsenliga dolda skiktet i människans psykologi kallat det omedvetna – och därmed har också de få filosoferna bytts ut mot varje människas möjlighet att uppleva ett bländande ljus. Virginia Woolf kallade dessa för moments of being, besläktade med Joyces epifanier. En sorts förtätade, livsförhöjande ögonblick där världen och vi själva i den plötsligt framstår i en ny, sannare dager, där det mekaniska och menlösa i vår liv upphör.

Tänk er ett dimmigt tillstånd där man läser litteratur som man gillar och tar för given, och så dyker plötsligt 78-åriga novellförfattaren Edith Pearlman upp och bländar med sin blick. Hon har skrivit noveller i fyra decennier, läser jag på Elisabeth Grates diskret vackra utgåva av Kikarseende, genombrottsboken från 2011 som samlar trettiofyra både nya och äldre noveller. Hon jämförs med Tjechov (amerikanska novellkritikers favoritreferens) och Munro, jag har aldrig hört talas om henne förrän nu och det känns lite som en dröm, även om jag borde veta bättre. För även om detta är en novellkonst som lyser starkt och eget så förstår jag ju att Pearlman inte alls varit en lika marknadsmässigt kittlande person som exempelvis den överskattade hälften så gamla författaren Nathan Englander, vars novellsamling på svenska häromåret dröp av tvivelaktiga hyllningscitat av en massa fräsiga manliga New York-författare. Kikarseende är i jämförelse en tung satsning som visar att Elisabeth Grate förlag means business. Och översättaren Berit Skogsberg leder mig in i dessa skiftande – liksom hos Englander ofta judiska – erfarenheter och identiteter med suverän hand.  

Det är fantastiskt varierat, om man läser slarvigt på gränsen till brokigt, även om här finns återkommande motiv: cancer t ex, människor som lever på lånad tid, men som det mesta hos Pearlman är upplägget atypiskt och förbluffande i all sin självklarhet: vem föreställer sig en döende cancerpatient mitt i upphällningen av andra världskriget? Det fanns de som dog i cancer samtidigt som kriget tog slut, tänker jag dumt, men ändå upplyst. Att leva på lånad tid som judisk erfarenhet? Lånad tid, lånad mark. Instängda eller utslängda. Samtidigt som Pearlman inte riktigt inbjuder till fixeringar vid något specifikt, väldigt sorgset, judiskt. Klart är iallafall att hon fångar upp en efterkrigstid av judiska migrationer, en viss värdeupplösning och gemenskapsförlust.

Läkare återkommer, också lärare och musiker, och flera noveller utspelar sig i den fiktiva Bostonförorten Godolphin. Annars är var och en av de trettiofyra novellerna en ny novell, med en ny bländning jag inte föreställt mig. Exempelvis en judisk polskättad hälsominister i en latinamerikansk diktatur som snart riskerar att fängslas och som under en sista inspektion på ett landsbygdssjukhus beger sig ut på en oplanerad motorcykelutflykt, river sönder kjolen och i en skogsglänta möter en ammande indianska. Men egentligen handlar kanske novellen om året under kriget när hon som flicka gömde sig undan nazisterna i ett stall tillsammans med en ko. ”Vaquita” heter den fantastiska novellen, liten ko.

Det finns en dold verklighet inuti verkligheten. Allt är en fråga om medvetandegrad. För visst skriver Pearlman i en modernistisk tradition, uppbrutet, associativt och med en sorts varats bländningar i Virginia Woolfs, Katherine Mansfields eller Alice Munros efterföljd. Pearlman zoomar in och zoomar ut, ibland febrilt, ibland med gåtfull långsamhet. Jag vill inte sluta följa den här egensinniga blicken, som stilmässigt inte alls är lika egensinnig som exempelvis brasilianskan Clarice Lispector, men som på ett mer hårdkokt common sensigt, nordamerikanskt vis också tycks leta efter själva saken.

Aldrig blir det så tydligt som i titelnovellen ”Kikarseende” där en flicka får tag på sin fars kikare och börjar studera familjen Simons som bor i lägenheten mittemot. Flickan som först är ovan vid instrumentet försöker fokusera ett kalt träd:

”Jag såg bara något suddigt brunt så jag ändrade på inställningen. Nu blev trädet så hypertydligt att det gjorde ont i ögonen på mig. Efter ännu lite mixtrande framträdde trädet så tydligt och till och med en aning hotfullt, som när min farfars bror på den senaste släktmiddagen lutade sig så nära mig att hans slips vajade alldeles framför ögonen på mig. Men när jag impulsivt sträckte fram handen för att röra vid barken på trädet rörde jag istället vid fönsterrutan.”

Det finns inga lättköpta insikter i Pearlmans värld, kanske är det därför hon inte har älskats sönder. I jämförelse med Alice Munro kan tonfallet vara både bittert och kyligt. Det är så verkligheten inuti verkligheten i dessa noveller kommer till: utan skyddsnät, lite hårt, och väldigt bra.

 

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 18/7-2014