Ida Simons_Timmen före midnatt

Översättare Per Holmer
Natur & Kultur

Förra året återupptäcktes den femtio år gamla barndomsskildringen Een dwaze maagd (”En dåraktig jungfru”) i Nederländerna och nu är den såld till femton länder. Timmen före midnatt heter den på svenska i fingerfärdig översättning av Per Holmer. En återfunnen klassiker? Nja. Men absolut läsvärd.

Den judiska författaren Ida Simons (1911–1960) växte upp i belgiska Antwerpen och holländska Haag. Redan som nittonåring turnerade hon som konsertpianist och spelade med ledande orkestrar i Europa. Vid den tyska invasionen deporterades familjen. Ida Simons gav flera konserter i koncentrationslägret Theresienstadt. Hon överlevde lägret, men kunde inte fullfölja banan som pianist. Istället började hon skriva och slog igenom 1959 med Een dwase maagd året innan hon dog, 49 år gammal.

Det finns en enda synbar referens till förintelsen i Timmen före midnatt: ”Morfar Harry var judisk antisemit, vilket han inte var ensam om bland sina jämnåriga. Det beredde dem ett tämligen så oskyldigt nöje som gaskammargenerationen aldrig ska bli förunnad.”

Resten påminner på flera sätt om L.P. Hartleys roman Gudarnas budbärare (The Go-Between) från 1953 som utspelar sig ett par årtionden före Simons roman och vars inledningsmening lyder: ”Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där.”

Liksom Hartley skrev Simons från efterkrigstidens femtiotal, efter krig, förintelse och atombomb, om barndomen i ett förgyllt före.

Men medan Hartleys roman är melankoliskt eftertänksam strålar det ur Timmen före midnatt ett regnbågsliknande sken, där den trettonåriga pianospelande Gittel släpas av sina grälsjuka föräldrar mellan Haag, Antwerpen och Berlin i en porlande tillvaro fylld av excentriska släktingar, varm choklad och dekorerade bakelser.

Som Elisabeth Åsbrink skriver i ett förord ger romanen en fantastisk insyn i några välbärgade judiska familjer under mellankrigstiden. För att inte säga sagolik. Här fyller skillnader i klass och social status mest en anekdotisk funktion, fungerar som motor i barnets samtidigt direkta och förtäckta berättande: hon berättar vad hon ser men inte förstår.

Men lika mycket som Gittel är en prepubertal och ”from” judisk flicka från den burgna klassen, är hon en brådmogen och krass iakttagare som sakta lär sig vad som döljer sig bakom de vuxnas brokiga fasader. Ovetande kommer hon att utnyttjas som förkläde och hemlig budbärare – där har vi L.P. Hartley igen – mellan den av Gittel dyrkade ogifta överklasskvinnan Lucie och den uppåtsträvande unge tjänstemannen Gabriel.

Anslaget i den här romanen är stundtals så käckt och trivsamt virtuost, med en fnissig ironi som inte undgår en femåring, att jag börjar svettas så länge jag enbart läser romanen som en barndomsskildring där börskraschen framställs som en lustig episod bland andra, om än småbesvärlig. Tills jag inser att ”den dåraktiga jungfrun” kan läsas som Europa (reserverar mig mot feminiseringen), vilket dock den notoriskt osentimentala Simons knappt antyder med ett ord. Det är förstås menat så. Före fasan kunde man inte föreställa sig den, varför alla händelser i efterskenet framstår som dåraktigt oskuldsfulla.

Mycket subtilt planterar Simons ett litet mörkt frö i slutet: ett outgrundligt dolt hat i relationen mellan en förnäm judinna och hennes trotjänarinna. Timmen före midnatt rymmer som vi vet åtskilligt med mörker.

 Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 2/6–2015