Eli Levén _ Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

Norstedts

Derek Jarmans film Sebastiane från 1976 – en i raden av erotiserade porträtt av martyren Sankt Sebastian (d. 288 e.kr.) – inleds med satyrisk brakfest på kejsar Diocletianus romerska palats. En vitsminkad rödtungvispande gycklare dansar i mitten av en cirkel av ryckande knyckande mansrumpor och halvmeterlånga färgglada löspenisar. I dansens klimax ejakulerar männen över den golvade dansaren, den nu salige gycklarens ansikte. Scenen förebådar filmens upplösning där soldaten Sebastian lider martyrdöden för att ha avvisat en förälskad befälhavare: fastbunden vid ett träd, omringad av soldater som låter sina pilar genomborra hans kött. Cirkeln är sluten: Från den infinita extasen till dödsångest. Från eros till thanatos.

Romandebuterande Eli Levén rör sig mellan känslornas ytterligheter i den fina kärlekshistorien mellan tonåringarna Sebastian och Andreas. Men inte bara, Levén låter sin berättelse fördjupas och reflekteras av den homoerotiskt laddade ikonen Sankt Sebastian, liksom Jarman, Mishima, Thomas Mann och mängder av konstnärer har gjort sedan renässansen. Ett otal pöbelaktiga och hårdhänta älskare kommer att genomstinga den unga transan Sebastians kött under berättelsens gång, och som det moderna helgon han är i sin fantasi, i sin Annanvärld, tar han emot dem i kyrkogårdar, parker och toabås med bortvänd ömhet och registrerande lugn. ”Att bli behandlad som en död eller en hora betyder för Sebastian kärlek och inga lögner” sägs det när Andreas befaller Sebastian att förföra en gubbe på en Åhlénstoalett.

Å ena sidan tidlöst helgon, å andra sidan samtidsurban fjolla och luttrad masochist. Eli Levéns Sankt Sebastian är 19 år och bor i Stockholm. Han är en drömsk androgyn med stark känsla för dramatik som rumlar runt i självförbrännande ritualer och fyller sitt inre hål med tabletter, sprit och ”vänligt våld”, nynnandes ”I’m not a girl, not yet a woman, all I need is time, a moment that is mine, while I’m in between”.

Och han älskar lika gränslöst och intensivt som han fantiserar. Andreas (andro = grekiska för man) är pojken han vill ha. Ellie Gelin är flickan han vill vara. Hon är den raka ryggen och klara rösten i drömmen, osårbar och sannare än någon verklighet. Genom denna personlighetsklyvnad får vi en ny prosa vars slitna lyrismer (de ska vara slitna som tonårsdrömmar) laddas ur av barnslig men självdistanserad vardagsrekvisita i tvärbranta kast. Då kan det bli komiskt när någon skär ett djupt sår i låret på sin älskade. Det kan bli väldigt fint när någon säger ”jaälskarej”. Ibland blir Eli Levéns berättare (Ellie Gelin?) något av en charmig slarver (vilket väl är lite grabbigt), men hon/han tappar så gott som aldrig sin känsla för språkets musikalitet.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en fallbeskrivning av en oklar tonårsidentitet, men absolut ingen pedagogisk komma ut-exercis. Den är mer en elaborerad berättelse släkt med Dennis Coopers och pseudonymen JT LeRoys traspoetiska mytologier (fast snällare), med fotografer som Bill Hensons (vars foto av en blottad pojkhals pryder omslaget) och Larry Clarks dystopiskt vackra tonårsvärldar.

Det måhända vara välbekant allting, men Eli Levén slår till med en hjärtinnerlig konsekvens. Så konsekvent att när blodet runnit färdigt ur Sankt Sebastian i slutet är ämnet också uttömt. Tonåringen är död, ur askan reser sig en författare.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 02/2010