Nawal el Saadawi _ Den stulna romanen

Övers. Marie Anell
Ordfront förlag

2008 var ett framgångsår för kvinnorörelsen i Egypten när två nya lagar klubbades igenom: rätten för utomäktenskapliga barn att bära sin mors namn och förbudet mot kvinnlig könsstympning. Något som den 78-åriga outtröttliga kvinnoaktivisten, författaren och läkaren Nawal el Saadawi ägnat större delen av sitt liv åt att kämpa för. 2008 kom också i fransk översättning Saadawis senaste roman (på arabiska först 2009) som signerades Nawal Zeinab el Sayed, efter Saadawis mors flicknamn.

Det här säger något om varför Den stulna romanen, nu på skönklingande svenska av Marie Anell, inte handlar om något subtilt tillrättalagt vardagshot med en elegant metatext på vift, utan om vansinniga hot om övergrepp som gör världen galen. Kan man kalla genren karnevalisk psykorealism? Hur som helst är det en litterär stil som söker direktkontakt med raseriet och skammen. Det är en teatralt besvärjande och ironiskt huggande prosa som det stundom fullständigt yr spott om, och som på gott och ont får anta den form som krävs för det som helt enkelt måste debatteras här och nu. Det är som om Saadawi inte hade någon tid att förlora.

Berättelsen kretsar kring en gatflicka i Kairo vid namn Zina som föds utom äktenskap och växer upp till hyllad mytomspunnen sångerska. Hennes mor Bodour, som en gång lämnade henne på trottoaren, är nu en uppburen litteraturkritiker som plågas i sitt S/M-präglade resonemangsäktenskap med den uppblåsta och lika uppburna litteraturkritikern Zakariya. I hemlighet skriver hon på en roman, ur vilken den sanningssägande Badriya reser sig som en hämndgudinna och tar plats i fiktionen. Kontentan är ett samhälle så genomkorrupt att bara en hycklare kan leva gott. En efter en ställer Saadawi dem inför rätta: Satan, Gud, islamisten, marxisten, litteraturkritikern och psykiatrikern. Deras gemensamma nämnare: ”hans excellens penisen”. Ja Saadawi fullkomligt vältrar sig i löjeväckande beskrivningar av den dinglande köttremsan, denna uråldriga symbol för patriarkal fåfänga och maktbegär, som när den reser sig får mannen att förlora två tredjedelar av sitt förnuft, varför kvinnan måste bära niqab, heltäckande slöja.

Saadawi må framsynt sublimera sitt raseri till karnevalisk svart humor, men i slutet sparkas man plötsligt tillbaka till medeltiden. Kombinationen kultisk hyllning och tragedi  – vars summa är kvinnligt martyrskap – finner jag svårsmält konserverande. En hopplös vändning som jag inte förstår.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 03/2010