Sofi Oksanen _ Utrensning

Övers. Janina Orlov
Albert Bonniers Förlag

Lyssna på de här raderna: ”Till sist lyckades hon resa sig, men hon såg fortfarande inte Aliide i ögonen utan när hon väl stod på benen rörde hon vid sitt hår och förde det mot ansiktet, trots att det var vått och klibbigt, hon drog det för ansiktet som trasiga gardiner i ett ödehus där det inte finns något liv att dölja.”

Det är januari 2010 och PANG där ljöd startskottet i Sverige för det vittomtalade berättandets decennium med den finsk-estniska författaren Sofi Oksanens roman Utrensning. Den är Oksanens stora genombrott, efter romanerna Stalins kossor och Baby Jane, med Finlandiapris, Runebergspris och nominering till Nordiska rådets litteraturpris och här finns faktiskt allt man kan önska sig av en bred, älskvärd roman som inte tafsar för mycket på språket. Boken (som förvisso kom ut i Finland redan 2008) processar Estlands 1900-talshistoria och dess första kapitel visar prov på den mest kondenserade, metaforiskt effektiva prosa jag läst på länge. Så här: ”Trots att hon själv med sitt unga och smutsiga kött hörde till nuet var hennes meningar styva, de kom från en värld av sköra papper och mögliga album som tömts på sina fotografier.” Puhdistus, rening, är bokens originaltitel.

Jag tänker att bildspråket banar en väg ur stumheten, den som kommer ur förtryckets skam- och skuldbeläggande. Även om Oksanens (och inte minst översättaren Janina Orlovs) vackra prosa knappast bryter ny mark, bryter hon tystnaden. Och hon gör det med en målmedvetenhet som ger det breda berättandet en legitimitet och tyngd man inte särskilt ofta upplever i jämförbara svenska romaner, där man ibland finner sig stå i givakt, liksom passivt impad av de goda intentionerna.

Året är 1992, i tidsskarven mellan sovjetisk ockupation och estnisk självständighet, när den kidnappade Zara som rymt från sin ryske hallick hamnar på Aliides gård i västra Estland. Som ett smutsigt bylte dimper hon ned i den åldrade estniskans trädgård, hennes gester och tal ekar av något gammalt, hela hon är en farlig påminnelse, som en skamlig avkomma av ett uråldrigt förtryck. Tur nog stannar inte Oksanens analys vid denna offersymbolik med fokus på den estniska horan vi alla känner till. Hennes berättelse är flerledad, karaktärerna försåtliga och ofta är det väldigt spännande. Zara har ett foto. Kvinnornas liv hör på något vis ihop. Fotot är lika laddat för Aliide som porrfilmerna med vilka hallicken utövar utpressning är för Zara.

Vi ramlar bakåt till tiden efter andra världskriget och bit för bit nystas Aliides historia upp: vad som gör henne rädd, ond och får henne att vilja förgöra allt som tränger sig på och hotar kontrollen.  Aliide för ett enmanskrig från sitt kök där hon inte bara bevarar mörka hemligheter, utan även praktiserar en kvinnlig traderad kunskap: konservering av frukt och grönsaker. Hon har blivit skändad och skamfylld, men hon är minst av allt ett offer: ”Det är bara att komma, kom allihop, maffians drängpojkar, soldater, röda och vita, ryssar eller ester, kom vem som helst, hon skulle nog klara sig.”

För männen innebär den sovjetiska ockupationsmakten ett sorts förtryck. För kvinnorna ett annat. De som kämpar för att bli fria män i ett självständigt Estland samlas i skogen och gör motstånd. Kvinnorna hotas av övergrepp i såväl krig som fred och över nationsgränserna.  Krona eller rubel, det spelar ingen roll.

Det konstanta våldet mot kvinnor är bokens springande punkt. Oksanens litterära vision brinner klar och tydlig: det är inte hos männen sympatierna ligger, tvärtom tycks hon hämnas på dem genom att göra dem osedvanligt ointressanta och grovyxade. Det är de estniska kvinnorna det gäller nu.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 01/2010