Valeria Luiselli_Historien om mina tänder

Översättning av Annakarin Thorburn
Rámus

Den mexikanska författaren Valeria Luisellis omtalade författarskap har redan resulterat i en andra översättning på svenska, Historien om mina tänder, efter den i flera bemärkelser fantastiska romanen De tyngdlösa som kom i våras på det alltmer oumbärliga tvåmansförlaget Rámus.

De tyngdlösa gjorde litteratur och konst till en både existentiell och politisk fråga, utan att kännas det minsta ansträngd, vilket bland annat hade att göra med att Luiselli tog romanfigurerna på djupaste allvar. Här fanns en personlig satsning som förvandlade litteratur till erfarenhet. För mig som läsare finns kanske inget större under. Det är det som gör att jag erfar varför det blir som det blir, erfar just den världens underliggande underliga, vansinniga, logiska villkor. Vilket inte hindrar att jag också tänker på romanen, eftersom den är så snillrik i sin konstruktion. Men snillrika konstruktioner leder sällan till den typen av tankar som inte lämnar en, vilket tankar som följer på djupare erfarenheter tenderar göra: spinna vidare, leva vidare, inte lämna en ifred.

Även den i USA prisade och hyllade boken Historien om mina tänder gör litteratur och konst, men framför allt berättande, till en existentiell och politisk fråga. Också här är det i hög grad fråga om snillrik konstruktion, för att inte säga ren konceptlitteratur. Annakarin Thorburns översättning från spanska (och engelska) är även i denna bok utmärkt. Och imponerande i sin arbetsinsats. Den svenska översättningen utgår liksom De tyngdlösa från de olika spanska och engelska versionerna, båda givetvis författade av Luiselli, men här också med ett instick från den amerikanska översättaren Christina MacSweeney, som består av en egensinnigt författad kronologi.

Snurrar det ännu? Räddning finns.

En ”kollektiv romanessä” kallar Luiselli boken i ett tungt vägande efterord. Där får vi veta att ursprunget var ett uppdrag från konstgalleriet Galería Jumex, beläget i det marginaliserade och ödsliga området Ecatepec utanför Mexico City, att skriva en skönlitterär text till en utställningskatalog som skulle handla om broar, eller snarare avsaknaden av dessa.

Efterordet avslöjar också att galleriet grundades av juicefabriken Jumex, och det är förstås den typen av broar det handlar om: bron mellan tillverkningen av juice och skapandet av konst, mellan de som arbetar på juicefabriken Jumex och miljön kring den exklusiva samtidskonstsamling som förvaltas av Jumex, osv. Historien om mina tänder, vars intrig rör sig kring en auktionsförrättares uppgång och fall – han säljer bland annat sina egna tänder genom att förföra publiken med påhittade historier – kom framför allt till i samarbete med arbetarna på juicefabriken och består till stor del av deras personliga anekdoter. Så vem är avsändaren här? Juicefabriken eller konstgalleriet? Fabriksarbetarna eller den unga hyllade författaren? Och varför är det idel män och stereotypisk manlig litterär kanon i den här boken?

Valeria Luiselli vore inte den formidabla författare hon är om hon inte gjorde det mesta av ett sånt här uppdrag. Men grejen med den här boken, med dess ambitiösa för- och efterkonstruktioner, som man gärna uppehåller sig kring, är att den är mycket roligare att prata om än den är att läsa.

Auktionsförrättarens historia hackas fram i hejiga sjok; att förlora tänderna är del av en fnissigt dödsföraktande berättelse – som är livet – som är en berättelse (om ni nu inte visste det). De litterära referenserna (de studentikosa namnen!) är där för att roa, ironisera eller ge tyngd? Jag är osäker, de tenderar att tynga och fylla ut och förbrylla som vattenskott på ett träd. De får liksom mycket annat sin relativa mening först i Luisellis efterord. De tyngdlösa led inte alls av det. Där kändes metafiktionen lika nödvändig som elegant i sin tyngdlöshet.

Historien om mina tänder är tankeväckande och sympatisk som idé, charmerande i sitt utförande, bitvis ganska rolig, och ändå en besvikelse. Jag misstänker att det beror på att den bästa litteraturen skapas på uppdrag av ingen annan än författaren själv. Valeria Luiselli som författare har jag fortfarande stort förtroende för.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet 9/9-2018