Maud Nycander _ Sluten avdelning

”Var och en som är född till världen har ett dubbelt medborgarskap, ett i de friskas kungarike och ett i de sjukas”, skrev Susan Sontag i essän Sjukdom som metafor. Det är en särskilt träffande bild för människor med bipolär sjukdom. Dokumentärfilmaren Maud Nycander har under ett och ett halvt år haft tillträde till det där okända landet som vi gärna blundar bort: en sluten psykiatrisk avdelning med bipolär inriktning på St Görans sjukhus i Stockholm. Hit kommer i synnerhet människor som lider av sin sjukdom i skov. Livet kan fungera hyfsat normalt, tills de plötsligt överträder gränsen för en smärta, ett tryck som hotar jaget.

På ena axeln sitter skulden och på den andra sitter skammen, berättar akademikern Jan. Han har haft ett maniskt skov och handlat upp 700 000 kronor på NK. Jenny är verbal och vass i djupaste depression och undrar hur en töntig akronym som ADHD kan göra så ont. Hos Kristina sitter en extra obs-personal och blir utsatt för lite spotskt klassförakt.

Nycanders film Sluten avdelning är ren från suggererande metaforer: här har vi nuet, dess berättelser är obarmhärtiga, fula och lockar inte till fräsiga kameravinklar. Kameran polemiserar inte, den leker sparsamt med årstider (jul: barr på golvet, lite pinsam allsång i matrummet) och miljöer (nycklar, lås, full askkopp på balkong med galler, Samtal pågår-skylt i snidat trä). Jag tror det är rätt form för att undvika mystifiering. Som Sontag skriver: ”det mest sanningsenliga sättet att betrakta sjukdomen på /…/ är det som är mest renat från, eller bäst motstår, det metaforiska tänkandet.”

I filmens andra del, ”De flydde till Sverige”, möter vi människor i djup kris och jag tittar med allt hårdare puls, stundtals skiträdd. Via tolk försöker en överläkare hindra en irakisk man från att ta sitt liv.

Det slår mig att personalen tar ställning till huruvida någon vill dö idag, i denna stund, och att det är deras främsta uppgift att förhindra självmord. En kvinna från Bangladesh är traumatiserad efter en gruppvåldtäkt av poliser. Hennes apatiske son är placerad i fosterhem. Personalen diskuterar vid ett tillfälle om hon fortfarande ska få ha strumpor på sig: allt är en risk. Hur följer man sin läkaretik när det handlar om en juridisk process som man inte kan påverka? När kvinnan får ett slutligt avslag på asylansökan, börjar rykten gå att hon ska få hjälp att gömma sig.

Nycanders bild av en psykiatrisk avdelning – ja samma avdelning som konstnären Anna Odell ramlade in i för drygt ett år sedan – är sympatisk och respektfull. Jag ser inget annat än superproffs med empatin i behåll och alla sjuka får åter träda ut i de friskas rike. Kameran är här för att förstå dem som vistas här, inte dra brallorna av psykvården. Och ja, man förstår en del. Man förstår bältesläggning. Man förstår LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Man förstår känslan av kränkning. Vad man absolut inte förstår är varför det hela fortfarande skulle vara skamligt.

Många borde se Sluten avdelning, och jämföra med Nycanders film från 2006 om de svenska mentalsjukhusens historia, Rum för sjuka själar. Det är intressant att se hur smeksamt estetisk psykisk sjukdom blir på avstånd. I historien trängs myterna och metaforerna som i dokumentärsammanhang brukar ta sig uttryck i ett eklektiskt ”unikt arkivmaterial”. Det måste vara oemotståndligt för postmoderna bildlekar.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 03/2010