Sven Lindqvist _ Bänkpress

Atlas vintage

Sven Lindqvist ser stenhård ut på pressbilderna från 1988. Sven, ”den försiktige, den väldokumenterade, den balanserade” beger sig i mitten av sin levnads bana ner i 80-talsgymets svettiga bunker. Han lägger sig under bänkpressen, bygger muskler och lyfter ande. Han vägleds av ett skinnhuvud (hans Vergilius i underjorden) som lider av depressioner och huvudvärk men har fantastiska muskler. Erfarenheterna samlas i essän Bänkpress och nu sitter jag 21 år senare på KB och tittar på gamla recensioner. Uppenbara saker har skett sedan -88: kroppsbyggaren är inte längre farlig och inte längre nödvändigtvis en man. Att vilja vara stark och vacker är inte längre (nödvändigtvis) uttryck för nyliberal blasfemi.

Bänkpress är en plastisk tankebok uppdelad i 84 textstycken som rymmer historiska exposéer över kroppsvetare från Galenos till Arnold Schwarzenegger, med svartvita  illustrationer av olika typer av muskelbyggande hjälpmedel genom tiderna.  Den rymmer minst en kris, två sorger (skilsmässa, fadersdöd), politik och poesi.  Det är en förälskad bok, och som vi vet är det bara den som älskar som får kritisera sitt objekt. Sven Lindqvist ömmar för gymet – denna plats där man får andas, vara kropp och lämnas ifred – han lyssnar och nosar på dess deffade invånare som på en bebis fontanell.

Jag tycker mycket om Bänkpress. Jag tycker om åkningarna över ökenlandskap, drömmar om överlevare i Sahara, den melankoliska känslan för materien som åter ska få liv i darrigt koncentrerad prosalyrik.

Konflikten som läggs i dagen mellan den intellektuelle vänstermannen och en kroppslig egofixering gör också texten till ett intressant tidsdokument. Laddningen mellan natur (kropp) och kultur (text) har trots allt lagt sig efter att ha gått det ironiska varvet under 90-talet. Det är en framgång. Och påminner inte dagens litterära bekännelseskrifter om bodybuildaren? Nakna, hårt exponerade, gränsöverskridande textkroppar, fiktionslekar som sätter fingret på smärtpunkten mellan äkta och falskt.

Något har vunnits och något har gått förlorat. Men vad? Det som håller på att rinna Lindqvist ur händerna – solidariteten, en sorts oskuld vad gäller kroppsfixering – känns sorgligt avlägsen. Idag är fitnessreligionen ett opium för folket.

Men, som Lindqvist skriver, kroppsbyggande är också en övning i vilja, nu lika självklar för kvinnor som för män. Det är ansträngning i dess renaste form: ”utan avsikt, utan ändamål, avskalad allting utom sig själv.” Att lyfta sig själv i bänkpress. Det finns värre droger.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 07/2009