Péter Nádas _ Egen död

Översättning Ervin Rosenberg
Rámus förlag

En författare, sägs det ofta, är en betraktare som står bredvid utan att riktigt delta. Fullt ut lever han i skrivandet, och detta gör han för att närma sig odödligheten. Författaren blir en romantisk passagefigur. Hans verksamhet hämtar frukt ur det ändliga, men syftar åt det oändliga. Den ungerske alltid nobelprisaktuelle författaren Péter Nádas slog igenom internationellt med romanen Minnesanteckningarnas bok (på svenska 1994), ett monumentalverk som fick kritiker att hänvisa till Proust, Musil och Mann och en lyrisk Susan Sontag att utnämna den till ”the greatest novel written in our time, and one of the great books of the century”.  Den  låter ögonblickets gester och rummets detaljer breda ut sig över hundra sidor långa beskrivningar, som för att frysa tiden.

Nu tror jag inte att Péter Nádas är någon oändlighetsromantiker. Han har både som författare och medborgare i censurens stalinistiska Ungern tvingats använda sitt modersmål för att dölja sina tankar snarare än uttrycka dem, då blir frågan om att betrakta och delta två godtyckliga begrepp. Klart är dock att han skriver i en kontinental tradition. Man öppnar hans senaste bok på svenska, en flera kilo lättare romanessä med titeln Egen död, och igenkänner det genast som kvalitetslitteratur, man vet att det slags väloljade maskineri som sätts igång har satts igång förut. Det är en filosofisk och stilkänslig konstruktion med vattentäta intertexter (Dante, Rilke, Beckett),  som vet exakt vilken kugge som hakar i vilken.

Egen död berättar om ett tre och en halv minut långt hjärtstillestånd. En man går igenom faserna i en hjärtattack, från det diffusa obehaget en vanlig sommardag i staden, det neurotiska förnekelsestadiet som föregår den fysiska kollapsen, till det abstrakta, översinnliga nära-döden-tillståndet och dess alienerade efteråt. Det är inte fråga om någon direkt dödskamp. Berättaren deltar samarbetsvilligt i sin egen död, och observerar den som vore han en labbråtta som just fått en dödlig injektion. I sin egen död är författaren hemma, här får han både delta och betrakta.

1968 skrev Nádas i novellen ”Vivisektion”: ”Det som fångar mig är de där få ögonblicken. Mellanrummet mellan inte längre och inte än. Historiens vibrerande dödlägen. Endast de sällsynta ögonblick då kroppen är fri från poser erbjuder någon visshet i den allmänna vissheten.” Det hade kunnat stå som baksidestext till boken. En strävsam kamp bedrivs som handlar om att dölja att man dör, eftersom döden är suspekt och pinsam i en förfalskad och oempatisk omvärld. Men döden är verklig, intressant och hänförande när de kroppsliga sinnena väl stängts av, när det tids- och rumsberoende medvetandet slagits ut och författaren, som en rymdkapsel i evigheten, genom hela sin intellektuella erfarenhetsarsenal kan göra det rena tänkandet till främsta föremål. Ingenting passerar revy på en livets röda tråd. Utan tid – ingen glömska, inte heller något minne. ”I andlig mening är detta det mest storslagna androgyna tillstånd, ett euforiskt tillstånd. Gud är dessvärre oanträffbar i tidens helhet, jag måste inse att han inte finns.” Så fortsätter det vidare till ett slags urtillstånd – ”den skapande kraftens hem” – bortom det begreppsliga, ”konceptuella” tänkandet. En återgång pepprad med födslometaforer. Det är förstås mer intrikat än så, varav några saker överskrider min förståelsehorisont. Abstraktion staplas på abstraktion. Det är nästan outhärdligt segt.

Mer upplivad blir jag av den ocensurerade humorn i kollektivet av döende kroppar på intensiven, av den befriande ängla-olika sköterskan som klampar omkring bland förnedring, piss och jämmer. I Ulf Peter Hallbergs på många sätt vidunderliga bok Grand Tour (2005) finns ett häpnadsväckande samtal med Nádas, där vi får läsa om författarens egna upplevelser när han döende på klinik ligger med uppfläkt kön och får sin penis studerad av en åttiofemårig döende kvinna i sängen mittemot som glufsar i sig vad som troligen är hennes sista tårta. Jag hade önskar mig mer av den typen av mystik i Egen död. Jag stöts bort när berättaren närmar sig en ljuskälla som ”bryts vid den starkt svartkrulliga kanten av en oval öppning” då jaget dör och föds i en och samma rörelse. Det är som om Beckett klonats med Björn Ranelid.

Egen död är bitvis esoterisk, bitvis patriarkalt töntig, i sin mystik. Jag tänker mig dock en annan mer förstående läsare, troligtvis en man vars närhet till den egna döden – förknippad med en svikande kropp – plötsligt blivit verklig. Ytterligare en läsare kunde vara en ung man som snöat in på döden som abstraktion, som parallelläser Heideggers Varat och tiden, kanske.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet 05/2009