Staffan Vahlquist _ Jag sköt Paulo Coelho

Ruin förlag

Det kan vara ett helvete att leva i en västerländsk demokrati. Man översköljs dagligen av osorterad dynga. Man påminns varje stund om den fria människans dåliga smak, den fria människans futtighet, den banala fria vuxna människans val att regrediera och schackra med själen. Sedan påminns man om att man är en hopplös elitist och fylls av skuldkänslor och självförakt. Man faller, man blir en sjunkande kliché i det fria öppna samhället.

I det läget kommer någon aningslös typ och tipsar om en bok av Paulo Coelho.

För debuterande Staffan Vahlquists romanfigur blir konfrontationen med nyandlige brasilianen Coelho våldsam. På åttiofem sidor kondenserad prosa får vi ta del av en  filosofiseminariets Travis Bickle – en ung svensk man i kris som citerar Hegel och Tocqueville. Om Taxi Drivers Bickle är en traumatiserad krigsveteran, är Vahlquists berättare en upplysningsfilosofins unge allvarsman. För båda är kvinnan katalysator när det tiltar till i skallen, när de faller, blir våldsamma. Båda äcklas av den förflackning av värden som råder i ”det demokratiska tyranniet”. De kompenserar den djupa missanpassningen med utopisk sanningslidelse, abstraherar och paketerar om sina tillkortakommanden till moral. Den där längtan efter renhet kan vara lika snuskig som någonsin en religiös krämare som Paulo Coehlo.

Det underbara är att Staffan Vahlquist inte blundar för det slätstrukna i sin huvudpersons dilemma. Ska han arbeta, älska, tjäna pengar? Ska han försvinna eller ingå som vilken dussinmänniska som helst? Ca tjugo sidor i mitten av boken är de mest uttrycksfulla och roligaste jag har läst på länge. Här balanserar Vahlquist perfekt mellan common sense och sofistiskt hårklyveri, mellan retorisk klarsynthet och paranoia. Jag har längtat efter detta: en författare som säger saker i varje ny mening och med varje ord, som inte snöar in på stämningskapande gestaltning. Jag blir både berörd och upprymd av den meningsfrände som träder fram.

Sedan, vad det lider, blir berättaren något mindre välformulerad, mer gapig rättshaverist. Han sätter sig bekvämt tillrätta i bakåtsträvande satir. Än en gång tycks våldet vara enda utvägen för en man i marginalen – det är tjatigt och gammalt.

Det kan ha att göra med att Staffan Vahlquist får bråttom, för när påsen ska knytas ihop och brottet iscensättas känner man för första gången att det saknas nivåer i prosan. Fungerar kanske som revanschistisk fantasi för den som vantrivs i tillvaron, men räcker inte hela vägen som litteratur. Synd. Det hade kunnat bli höstens bästa självhjälpsbok.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 10/2008