Reds anm _ Raymond Carver/Gordon Lish

Jag är redaktör ibland. Det är känsligt det där. Ens värv sker oftast i det dolda, så man bör inte vara narcissist som redaktör – såvida man inte samtidigt har masochistiska böjelser. Textens vilja först. Sedan kan jag lyssna till författaren. I tredje hand kommer eventuellt mitt ego med på ett hörn. Redaktörer är samtidigt oerhört ambitiösa – redan här finns en klar ambivalens, något smygaggressivt. Ni kommer att förstå vad jag menar.

Alla texter söker sin ideala läsare. Det är den konstruktiva, ja-sägande versionen. Enligt den trängtar texten efter en empatisk, bekräftande läsare. En riktig lyssnare. Sedan har vi nejets tradition, den ibland lekfulla, ibland mänsklighetshatande kritiska texttraditionen. Den texttypen vill inte ha några passiva lallande läsare, möjligtvis medskapare.

En redaktör ska inte bry sig om traditioner, den ska vara båda läsarna på samma gång, lyssnare och kritisk nejsägare, och ännu fler: roddare, dominatris, hund, mamma. Men allt detta är man mest inför sig själv, tillsammans med texten är man superpretto, man måste ju tro sig själv om att kunna något, sedan klipper man navelsträngen med ett milt leende och drar sig undan i tystnad. Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget, eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag. En del texter skulle inte klara sig i 30 sekunder utan sin redaktör. De flesta redaktörer är kvinnor – det har eventuellt med vissa miljöpåverkade färdigheter att göra. Någon kulturell atavism som gör det så att säga naturligt för kvinnor att backa upp.

Men Gordon Lish var man. Jag skulle vilja få hans klassmässiga bakgrund kartlagd för mig – som Raymond Carvers. Det finns sidor i Carver-Lish-relationen som känns föredömliga: Lishs förmåga att plocka upp en begåvning och peppa, det öppet konkreta textarbetet, äventyrligheten etc etc. Lish var uppenbart en begåvad läsare, han läste mothårs och var medskapare, men han hade inte utvecklat alla färdigheter. Exempelvis är det väldigt fult och Gordon Gekkoaktigt att vara excentrisk med någon annans resurser. Som att byta namn på en av huvudkaraktärerna från Herb – till Mel…? Det kan verka som en detalj för utomstående, men för en redaktör  – och förhoppningsvis författaren – är ingenting litet nog och att byta namn utan att konsultera upphovskvinna eller -man är demonstrativt. Elakt. JÄTTESTORT.

I och för sig kanske Carver och Lish hade ett av sina telefonsamtal om detta, där Lish förklarade för Carver det fördelaktiga med namnet Mel och Carver fick ge sig. Gordon Lish hade makt över Raymond Carver och var en man som fick saker gjorda. Titeln ”What We Talk About When We Talk About Love” är en riktig Carver-hit skapad av Lish. I samma höga klass som “Can You Please Be Quiet, Please?”. Carvers titel ”Beginners” sätter sig inte lika hårt. Och Lishs figur Mel träder fram som en tajtare alkoholist än Carvers Herb, det ska erkännas.

Generellt sett är möjligheterna för en redaktör begränsade. Det mesta arbetet är ju i själva verket praktiskt, konkret, analt. Det vanliga är att man som redaktör får ge sig på flera punkter. Ändringar är beroende av hur skicklig man är att lägga fram förslagen för författaren. Ärlig, tydlig, uppmuntrande, då kommer man ganska långt. Man kan säga till att här, här och här är det kanske lite… titta på det en gång till – om författaren är bra på att själv se sina svagheter. Ibland får man vara mer konkret. Redaktören i mig känner inte så stor respekt för dåliga, slarviga texter. Då blir jag istället sträng (ibland rasande, tålamodet tryter).

Det finns något s/m-betonat över relationen författare/redaktör. Ju bättre text, ju mer övertygande dess estetiska principer, desto större njutning att lägga sig platt, följa grundackordet, göra sig osynlig och obetydlig. ”An editorial relationsship is a private one, and nobody can see it fully and completely”, sa en av Raymond Carvers senare redaktörer. Ibland sitter man i kläm mellan författaren och förläggaren. Stort ansvar, inget mandat. Mest kärlek och förtroende har jag som redaktör fått av översättare, kanske för att vi liksom arbetar på samma planet.

Texter mår bra av redaktörer. Texter kan alltid bli bättre. Men man gör sig själv en björntjänst om man tar sig själv på för stort allvar. Har jag någonsin velat stryka lika mycket som Lish gjorde? Det har väl hänt. Har jag då anat ett mästerverk som jag, redaktören, kunnat slipa fram? Nej. Det måste höra till ovanligheterna att redaktören tar fram skalpellen i den stora konstens namn. Textens vision och möjligheter i all ära – många redaktörer är proffsiga nog att väga författarens integritet mot värdet i att göra stora ingrepp i texten. Kan man skrapa fram en ”bra” stil av en dålig stil? Nej, knappast det heller. Det handlar om att veta var gränsen går för min kompetens i varje given situation. Att läsa på längden och på tvärsen, med hjärtat och med rödpennan och allt det där.

Skulle jag slutligen ha stympat ”Beginners” som Lish gjorde? Aldrig i livet. ”What We Talk About When We Talk About Love”, Lish-produkten, är oavvisligen vad vi lärt känna som typiskt carversk, den stil som har inspirerat (vissa skulle kanske säga förstört) en hel generation unga svenska prosaister att skriva lakoniskt, småskitigt och poetiskt underförstått. Lish skrev ett eget slut på novellen: ”I could hear my heart beating. I could hear everyone’s heart. I could hear the human noise we sat there making, no one of us moving, not even when the room went dark.” Effektivt, finfint och småtrist.

“Beginners” har ett slut som är magiskt i relief mot den övriga textens melankoliska solkighet, spökligt, transcendent, bortom dirty realism och carverprosa. Slutet på ”Beginners” är ett stycke text som jag kommer att minnas med en rysning när någon säger ”Carver”:

”The wind had picked up. I looked at what it was doing to the empty fields. I thought unreasonably that it was too bad the McGinnises no longer kept horses. I wanted to imagine horses rushing through those fields in the near dark, or even just standing quietly with their heads in opposite directions near the fence. I stood at the window and waited. I knew I had to keep still a while longer, keep my eyes out there, outside the house as long as there was something left to see.”

Jag kan inte glömma de där hästarna. Har min syn på Carver förändrats efter att ha synat dessa ”bevis” på att Carver är en ”redaktörsprodukt”? Ja. Jag känner stor sympati för människan, hans gärning känns ännu mer intressant. Ska man känna sig lurad? Nä, varför det? Det finns en storhet i Carvers prestigelöshet och en så vacker rörelse när han reser sig upp, klipper av redaktörsbojan, kastar av sig klassoket, kastar av den omisskänliga carverska stilen. Heja Raymond Carver! Heja författarens stolthet och integritet.

Men också heja Gordon Lish! Redaktören som en hotfull smygparasit vars operationer bäst sker i hemlighet är också en sliten klyscha.

Viktoria Jäderling
Atlas litterära tillägg, #1/2008