Jonathan Franzen _ Den obekväma zonen

Översättning Rebecca Alsberg
Brombergs

Tre fjärdedelar in i boken förstår jag något om vad titeln på den självbiografisk essäsamlingen Den obekväma zonen betyder för den amerikanske författaren Jonathan Franzen.

I kapitlet ”Det främmande språket” berättar han om sitt första möte med Kafkas Processen. Han irriterar sig på det ologiska i det som drabbar den oskyldige K., är oförmögen att läsa mer än hälften och avfärdar allt som en enkelspårig metafor för polisstatens mardrömslika byråkrati. När Franzens universitetslärare påpekar att K. kanske inte är helt oskyldig och ber klassen läsa om, hoppar Franzen drastiskt över till motsatt åsikt: att K. är skyldig som fasen, en riktig idiot.

Under samma tid kämpar Franzen på med sin självbild, sin vilja att göra rätt enligt en protestantisk moral, sina försök att lägra kvinnliga kursdeltagare, sin sexualskräck och sexualfixering. Sin längtan efter att dra ner byxorna inför publik och sin skräck för det monster inom honom som alstrar denna lust. Det obekväma som Franzen slutligen inser – och som också läsaren förstår är ett djupt komplex för författaren – är Kafkas ”tredje dimension”: att ”en man kunde vara ett älskvärt, förstående, komiskt nödlidande offer, en liderlig, självförhärligande, hätsk och långsint knöl, och dessutom, vilket var avgörande, en tredje: ett fladdrande medvetande, en simultanitet mellan förkastlig drift och intensiva självförebråelser, en person i pågående process.”

När självbiografen skriver som ett ”jag i process” utmynnar det i intressant arkitektur över det moderna jaget. Ett exempel är psykologin bakom den fina väven av fågelskådning, äktenskapskris och klimatpanik i ”Mitt fågelproblem”. Dessvärre är flera essäer determinerad av den stelhet som blir när någon mest vill skapa anekdotiska läsefrukter och vara flertalet till lags. Kanske mer ok för en 85 årig-författare som lite avspänt vill bjuda sina hängivna läsare på lite glimtar ur det privata fotoalbumet. Men Franzen är klädsamt självdistanserad och nostalgiskt pratig, redan som ung författare. Det är det som är problemet här.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  05/2008