Mansbiografier _ Carl Johan de Geer, Per Olov Enquist, Ulf Linde, Sven-Eric Liedman

Carl Johan de Geer
Jakten mot nollpunkten
Albert Bonniers Förlag

Per Olov Enquist
Ett annat liv
Norstedts

Ulf Linde
Från kart till fallfrukt
Albert Bonniers Förlag

Sven-Eric Liedman
Blickar tillbaka
Albert Bonniers Förlag


En förhistorisk händelse kom att forma Per Olov Enquists självbild. Hans mor födde en pojke som blev ”navelstrypt” och dog efter en levandes minut. Pojken döptes i all hast till Per-Ola, blev fotograferad i kistan och begravd. Två år senare, 1934, i Hjoggböle i Västerbotten, föddes han själv. Och han döptes till Per-Ola.

Denne andre Per-Ola fick svårt att förstå vem som var vem. ”Hans mor hade förklarat att det var det tidigare barnet, med namnet Per-Ola, som dött, medan det var den senare ongen, alltså han själv, med samma namn, som levde.” Kunde det ha skett en förväxling, så att det var han, P.O., som låg i kistan, medan det var brodern som levde? Eller var det samma unge hela tiden, så att han själv hade dött, för att sedan återuppstå två år senare?

Händelsen tjänar som utgångspunkt för den vuxne biografen P.O. Enquist, som i sin bok med den kongeniala titeln Ett annat liv följdriktigt väljer att skriva om sig själv i tredje person: Om ”han”, Per-Ola, som senare kom att bli den berömde P.O. Enquist, författare till Legionärerna, Tribadernas natt och Nedstörtad ängel, på toppen av sin levnadsbana för att sedan närapå dö för egen flaska, men återuppstå (åter återuppstå?) som P.O. Enquist, författare till Kapten Nemos bibliotek, Livläkarens besök och Lewis resa.

Det är distanserande gestaltning och maximerad subjektivitet i stenhård symbios som läsaren får ta del av. Ett sätt att beskriva en priviligerad västerländsk mans många liv, ett helt bibliotek av erfarenheter som inte går att tillsluta, som läcker livslögner och poesi. P.O. Enquists självbiografi är som ett stort bultande sår.

Jag har alltså under två veckors tid befunnit mig i en språklig värld som kallas ”självbiografi”. Deltagare i denna litterära gren är fyra män födda mellan 1929 och 1938. Mitt huvud känns efteråt som en ekokammare för 1900-talets kluvna mansperson.

”Jag vet inte om dessa dialoger har ägt rum i verkligheten eller i mitt inre… nu ska jag stanislavska lite… en process som är motsatsen till psykoanalys, att vända insidan utåt men den är förfalskad.” (Carl Johan de Geer).

”Jag trodde jag hade utvecklats, det hade jag inte alls… fråga mig inte vad som är Dichtung och vad som är Wahrheit i boken… var det här verkligen mitt liv?” (Ulf Linde)

”Min ensamhet är också din… vi har personnummer, fingeravtryck och DNA… jag är jag men ändå inte riktigt jag…” (Sven-Eric Liedman)

Dessa mansliv hör ihop, och inte. Förutom Carl Johan de Geer som är den upproriska tonårstjejen i sammanhanget tar herrarna avstamp i en för en 70-talist knäckande bildning som sträcker sig bakåt genom åhundradena. En typ av bildning som inom kort eventuellt kommer att tillhöra historien. De rör sig fritt i de andra herrarnas historia, finner självklara samtalspartners, polemiserar, blickar framåt, är moderna. 1900-talsmännen levde i en tid då man hade hela världshistorien som språngbräda mot det moderna jagets kulturella tillväxt.

2008 framstår de som lite eljest, delvis bortkopplade från den tid som en gång formade dem så hårt, med patriarkala urkunder, kvävande dominanta överklassmödrar eller religiösa dito, gammal feodalism och frånvarande pappor. Bildningen utgör också ett visst bagage för det skapar män med hårda offentliga plikter. Den så gott som självklara auktoriteten: Jag är betydelsefull. Mitt liv bör sättas på pränt, vilka jag har träffat, vad jag åt till middag och vad jag egentligen tyckte om min kollega mellan 1975 och 1978 är av vikt för eftervärlden.

Jag som skriver känner å min sida tillfredställelse över att ha kommit ett steg längre till att som kvinna veta mer om den bildade herren – hans depressioner, kärlekar och karriärsgång – än han vet om mig. Det är också bildning. Genererar plikter.

Estetiskt sett skapar de fyra biografierna en bred pendelrörelse mellan det känsligt gestaltade och pratigt knastertorra. Carl Johan de Geer är kvartettens homo ludens. Avfeodaliserad och bohemisk leker han genialiskt och desperat med sin kamera. Han tycks bejaka misslyckandet, det pinsamma haveriet och i Jakten mot nollpunkten excellerar han i beskrivningar som andas lika delar stolthet och självförakt: hur han blir dumpad på sadistiska vis, tappar bort sig i panelsamtal och ligger på toalettgolvet på X2000. Han gör ömsint konst av klasskulden. Är han mest överklass av de fyra? Galet underhållande iallafall.

I Ulf Lindes lite förströdda biografi Från kart till fallfrukt är framställningen helt annorlunda. Han flyr in i målningarnas tidlösa verklighet av form, färg och ljus. Det är Ulf Linde som absolut vetenskap. Han har inte ändrat uppfattning om konstbegreppet sedan 1950-60-talet, då han lanserade åsikten att man måste vara uppfostrad till att se konst för att kunna bedöma den som konst, och har således pendlat mellan att vara i fas och ur fas med tiden. Han speglar sig i sina inköpta tavlor, sina vänner i svenska akademien och en internationell konstnärselit. Hans kunskaper härom är omtalade, hållningen är aningslös – eller bara väldigt uppriktig, väldigt befriad från hyckleri? Smal? Specialiserad? Homosocialiteten har ingen baksida hos Ulf Linde.

Ulf Lindes mamma var kallhamrad och uppåtsträvande i överklassen. Carl Johan de Geers var baronesshäxa, kliniskt sett galen. P.O. Enquists mamma var lärarinna och djupt religiös.

Sven-Eric Liedmans mor var prästfru och hade demoniska, energislukande humörssvängningar. Ändå har Liedman lyckats förändra svensk humaniora. Han har gjort universitetet till hem för sitt grafomaniska begär att ”göra det osynliga synligt”. Han är så mycket 1900-tal: i sin vänsterideologi, sin sympatiska anti-auktoritära pedagogik, sin universalism och samtidiga vilja att gå sin egen väg. Han tycks i Blickar tillbaka vilja få med allt i den kronologiska kedjan: akademiska äventyr, kärlekar och självtvivel. Det blir allt lite mastigt med alla grafomaniska redogörelser som man måste ta in för att komma åt guldkornen.

Så, hur förbannat svårt är det inte att skriva självbiografi? Under dessa två veckor har jag bland mycket annat lärt mig: Man måste dyka ner i de stora frågorna för att det ska bli intressant, men driften att konsolidera sitt privata öde kan vara ett hinder. Man måste förhäva sig och vara pretentiös på rätt sätt. Man måste ha humor.

Framförallt: Det ska helst finnas en personlig uppgörelse, en intim röst mellan ett jag och ett jag. Mellan ett privat jag och ett gestaltat jag.

Mellan ett jag och en han. ”Hans ödmjukhet var den största i landet”, travesterar Enquist Strindberg. ”Visserligen sant, men knappast sanning”, skriver han om sina poetiska överdrifter. Per-Ola från Hjoggböle är möjligen en påhittad biograf, men han är viktig.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 09/2008