Joyce Carol Oates _ Vredens änglar

Översättning Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers Förlag

Joyce Carol Oates-fabriken går som ett urverk. Och översättningarna av det monumentalistiska författarskapet håller god takt de med. Nu senast novellsamlingen The Female of the Species, med den svenska titeln Vredens änglar. En samling berättelser som fullkomligt vältrar sig i äckliga och ofördelaktiga beskrivningar av kvinnan. Av honor som låter en och annan man/gosse möta döden.

”Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det”, skrev Joyce Carol Oates i essäboken En författares övertygelse (2005), och hon är skamlöst fenomenal på att beskriva det låga i människan, på gott och ont. Problemet med en sådan här furiös blottläggarestetik är enligt min mening att den tenderar att bli konserverande och ointressant. I Vredens änglar är kvinnan djurisk, kåt, själlös, ytlig, fåfäng, prylgalen, svekfull, manipulativ, oförnuftig, onaturlig. Kvinnan luktar illa och under smink och YSL-sjalar håller hon nästan på att ruttna.

Oates använder hela sin brutala arsenal av psykologisk kompetens (vrede? avsky? dämoner?) för att klä av dessa förtappade, neurotiska, uthungrade väsen, allt ytterligt vältolkat av översättaren Kerstin Gustafsson. Och det blir faktiskt något självbekräftande över det hela. Kvinnan dödar för att hon är oförnuftig och svekfull ( novellen ”Hunger”). Eller kvinnan är rutten inombords för att hon är ytlig (”Madison à la Guignol”). Naturligtvis lyckas hon – som alltid har en hög lägsta nivå – skapa rysningar, som rysare gör. ”Så sant som Gud hjälpe mig” är en mästerlig fallstudie av hustrumisshandel, kärlek och hämnd, men utöver den möter jag inget nytt. Jag får inga nya insikter i ämnet ”kvinnlighet”.

”Din kamp med ditt eller dina dolda jag omvandlas till konst”, skrev Oates i ovannämnda essä. Inte nödvändigtvis, inte alltid.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 04/2008