Anders Paulrud _ Som vi älskade varandra

Albert Bonniers Förlag

Sedan jag började läsa Anders Paulruds nya roman Som vi älskade varandra kan jag inte sluta att tänka på femtiotalister. Och det börjar bli lite tokigt, jag går vilse i mina egna schematiseringar. Snart sagt allt går att hänföra till detta främmande släkte, dessa misstänksamma mellansyskon. Dessa gäckande, lite sorgsna och trötta anomalier som förvandlar mig sjuttiotalisten till en tuggummituggande tonåring. Kommer vi någonsin kunna bli vänner?

Femtiotalisterna var för unga för 68-revolt och för gamla för punken, skriver Paulrud. Extrema individualister, har någon annan skrivit, medan Paulrud i en av flera inskjutna miniledare betonar den stenhårda jantelag och kollektiva välfärdsidé man som femtiotalist ur arbetarklass föddes in i.

Kan det av detta bli annat än en ganska vag bok, full med uppslag, som andas lika delar trots, självömkan och ålderstigen jagsvaghet? Liksom utsagd i mungipan, medvetet anspråkslös.

Mitt intryck är att Anders Paulrud inte är en författare med dolda agendor, vilket han inte minst visade som en extrem styrka i den förra romanen Kärleken till Sofia Karlsson. Och ja, man kan fråga sig vad som finns kvar efter den explosiva, penisstyva berättelsen om passionen riktad till en många år yngre kvinna. Den nya boken skrivs helt klart några år efter festen, då det mest finns bleknande minnesbilder att förfoga över.

”Nu finns bara kvar de sketna små berättelserna, de som inte får plats någonstans nuförtiden.”

Minnet organiserar sig kring det rosa huset i Karlskronatrakten, där fyra vänner en midsommar poserar för konstnären Harry som en egen version av Monets Frukost i det gröna. Det är på åttiotalet när de alla är förälskade och vänster, innan de får olika ekonomi och åsikter. Man fortsätter ändå att vara vänner vilket med tiden spär på melankolin som sedan exploderar i ett litet poff.

”Och på något underligt vis känns det som vi aldrig har funnits, som om vår tid aldrig har existerat, vi som älskade varandra.”

En berättelse för ingen. Som en pubertetsunges dagbok. Hur mycket liknar inte dessa älskande medelålders femtiotalister flickor i fjortonårsåldern? De drömmer och längtar bort. De gråter i hemlighet och skriver om sina liv i dagböcker och romaner. De betraktar omgivningen med melankolisk och genomborrande lillgammal blick.

Femtiotalisterna djupsnackar mycket. Anders Paulrud djupsnackar konstant med läsaren om hur det var förr i tiden. Det gäller att öppna sig och när jag inte lyckas blir texten intern och fyllefloskelig. Berättelsen skrider fram i stackato, målar fram en impressionistisk tavla utan egentligt fokus. Jag tror inte att Som vi älskade varandra vinner på att jämföras med Ettore Scolas eleganta överlevnadsberättelse Vi som älskade varandra så mycket, filmen från 1974. Däremot kan den med fördel vägas in i en manlig tradition av svenska berättare: Hjalmar Söderberg, Claes Hylinger, Slas, Jan Henrik Swahn. Lättheten, sorgen, den pliriga humorn och en ständig längtan till Paris.

”Jo, det blev en strålande midsommarafton, och det vackra vädret höll i sig till kvällen. Som sig bör.”

Genom hela livet blir det många Skånesupar, kall öl, en helsikes massa potatis och dill. En otalig mängd rätter med ål. Och allt så skamlöst vibrerande av mening. Så jävla laddat liksom. Vilken avundsvärd tillit trots allt, till språket, till själva förmedlandet! Paulrud verkar stundtals medveten om faran i att skriva för vackert, till skillnad från, låt oss säga den danske författaren och femtiotalisten Jens Christian Gröndahl.

När jag läser slår det mig vilken bredd av mänskliga erfarenheter som vandrar omkring på gatorna idag. Femtiotalisten föddes i en essentialistisk tid. Ett världskrig bakom hörnet. En framtid med televisionsapparater och ultramoderna köpcentran (det som idag är förmodernt). En tid av tjyvar, bohemer och fryntliga chefredaktörer. Arbetarklassens koder var fortfarande arbetarklassens och ingen annans. Paulrud skriver om en för arbetarklassen gemensam lukt och understryker därmed det essentialistiska. Så kommer åttiotalet med cyniska och nyrika gester som devalverar människovärdet. Nittiotalet kör på med relativismen. Tomma gester som splittrar och här tycker jag att miniledaren blir lite dum i sitt samtidshat. Fast jag börjar förstå femtiotalistens längtan efter lite idiotisk urladdning, så länge som han har levat, så mycket skit som han har fått ta.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  05/2007