Chimamanda Ngozi Adichie _ En halv gul sol

Översättning Joakim Sundström
Albert Bonniers förlag

Något i romanen påminner mig om barndomens pedagogiska och eskapistiska läsupplevelser. Kulla Gulla-serien var en oändlighet med främmande ord som muslin, bokhållare och patron. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol är närmare 700 sidor om Biafrakriget i 60-talets Västafrika. Man lever i den innerliga atmosfären ett bra tag och smakar på ord som kolanötter, dibian, arigbe och jollofris. Föranledd av temat minns jag ett annat främmande barndomsord: biafrabarn. Samvetsklichén om flugor och uppsvällda magar, som manade 70-talets svenska dagisbarn att äta upp maten.

I Kulla Gulla skildras det svenska klassamhället med försiktig humanism, i det här fallet får vi följa den radikala medelklassen ur igbofolket i sydöstra Nigeria och deras kamp för ett självständigt Biafra. I centrum står bypojken Ugwu som blir tjänare hos det världsvana paret Odenigbo och Olanna – hans enkelbiljett till ett liv av mättnad, läskunskaper och bildad tolerans. Det är i denna miljö man till största delen befinner sig. Det har sin fördelar.

Adichies uppmärksammade roman (hennes andra) är av den traditionella sort som detaljerat redogör för samtal, matlagning och relationer. Krigets vardagslogistik, tvångsförflyttningar och hur man går från att äta feta köttstuvningar till lite torkad fisk, sen en handfull ris, proteinrikt äggpulver, sen ödlor, sen ökenråttor. Folket dör, medan hoppet fortfarande lyser för Biafra, ”den stigande solens land”.

Mitt i den humanitära katastrofen skildrar Adichie hur folk älskar och är otrogna, grälar, diskuterar och försonas. Inte bara hungern skaver. Konsekvensen av kolonialismens söndra och härska-teknik synas i de vardagliga men identitetsbärande motsättningarna. Rik och fattig. Man och kvinna. Igbo och hausa. Brittisk och nigeriansk. Jag lär mig mycket.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 05/2007