Kulturfittor äro vi alla

Jag var på årets Textmässa på Mondo i Stockholm för att visa upp min tidskrift mao (ges ut av Översättarcentrum och handlar om litterär översättning). I den ringlande kön ut på Medborgarplatsen stöter jag på en medelålders blond herre i kånkenryggsäck som sätter upp handen i ett bestämt stopptecken när jag sträcker fram ett gratisex.

– Kommer den att provocera mig? frågar han.

– Va?

– Är tidskriften provokativ?

– Eh, nä. Men­…

– Tack då vill jag inget ha. Han visar upp stopptecknet igen.

Jag avlägsnar mig hastigt med min dyrbara, (falskt) blygsamma samling älsklingar bestående av metrikexperten Augustin Mannerheims exposé ”Poesiöversättningens offerväsen” om Paul Celan och Goethe, Madeleine Gustafssons uppgörelse med översättningskritiken, Svetlana Aleksievitj vitryska litteraturtips, John Swedenmarks baklängespoetik och så vidare… Allt i en blekgul häftad kostym, extremt oansenlig, tunn och ren. Men nu har det alltså skett. Textmässegrundaren Carl Michael Edenborg har med sin eklektiska porrpolitikfilosofi-utgivning på Vertigo förlag bankat in budskapet så hårt under så många år att folket nu står i kö för att få sig en imaginär taskspark – genom att bara läsa.

Något säger det om tidsandan. Som Annina Rabe skriver i bloggen Shampoo Rising – litteraturen har blivit subkulturell. Den Stora Fina Litteraturen, vill jag tillägga.

Vi har å ena sidan en storm av klassikerutgivningar – en gammelfunkis på Bonniers (som Selma Lagerlöf) och en hippare nyformulerad på Modernista (som dokumentära sextiotalsromaner), förutom klassikerförlaget Atlantis finns Lind & co, Alastor Press, Ersatz, hström, Elisabeth Grate, Vertigo, ja exemplen är otaliga på småförlag som pytsar ut ambitiösa klassikerutgåvor med helvetiskt tunga efterord. Vi har en av de mest citerade litteraturbloggarna, Errata, där signaturerna döljer flera representanter för den unga intelligentian och man helst inte gör annat än diskuterar Gösta Oswald, de aderton och möjliga nobelpriskandidater. Och i Martina Lowdens underbara blädderbok Allt (Modernista) fullkomligen vältrar sig den överspråkliga författaren lustfyllt, som porr, i den manliga konservativa litterära kanon.

Det finns positiva effekter av tidsandan. När bildning blivit en sexig accessoar slipper man saker som Douglas Couplands mediokra samhällsanalyser, man slipper Bukowski. Plötsligt finns det litterära salonger som Modernistas souterräng där gäster får prata länge om en älskad bok, ja faktiskt SAMTALA om litteratur (som Gertrude Steins Ida, Sara Lidmans Bära mistel, Carl Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall), på ett sätt som inte gjorts sedan kanske femtiotalet, och det med en extremt påläst värd, översättaren Stefan Ingvarsson, som är lika verserad som han är intelligent och rolig. I soffan med sina två alltid lika hängivna gäster är han ett rent naturbarn. Det är sånt som bara hänt i popsammanhang det senaste decenniet.

Flera bevis på tidsandan: Jag gick på Forum, ett ökänt finkulturellt och erkänt högkvalitativt ställe med Jean Claude Arnault som konstnärlig ledare, för att lapa lite finkultur. Det var en helkväll om Nabokovs roman Lolita. Kommentaren från min kompis Gabriella på att ”alla” var där: Va! Har vi blivit Forum nu!?

Har vi blivit finkultur, kulturetablissemang eller ”kulturfittor” som en komplexfylld filmskribent en gång sa till mig? Svaret är: Nej, vi har alltid varit kulturfittor.

Allt det här är förstås rutor i samma rubiks kub, vågskvalp i samma ankdamm. Det tar generellt sett tid att läsa en bra bok, för att inte tala om att skriva en. All långsamhet, all konservativ, skoluniformiga och på riktigt pornografiska fotriktighet vill jag slå ett slag för. Mindre gärna slår jag ett slag för snubbar som tyckt sig ha andats något nytt från det litterära fältet, något subversivt och  provokativt. Till dem vill jag säga: Läs Bons sexnummer istället, här finns ingenting att se! Allt är precis som vanligt. Litteraturen ägs fortfarande av kulturtanter och bibliotekarier. Precis som vi vill ha det.

Viktoria Jäderling
Digfi, 05/2007

Läsning nu:

Köttets poesi  – Könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist, (antologi från Vertigo)

Mirja Unge, Brorsan är mätt, Norstedts (noveller)

Aase Berg, Loss, Bonniers (dikter)

Agneta Klingspor, Går det åt helvete är jag ändå född, Bokförlaget mormor (bok med text)

Jason Lutes, Berlin. Stad av sten, översättning Christer Follin, Galago (grafisk roman)

W G Sebald, Saturnus ringar, översättning Ulrika Wallenström, Bonnier Panache (å ni underbara kulturgubbar!)

Vill slå ett slag för Elisabeth Grate Bokförlag, med några ypperliga titlar för frankofiler:

Nina Bouraoui, Mina onda tankar och Pojkflickan, översättning Maria Björkman

André Gide, Falskmyntarna, en klassikklassiker med den klassiska översättningen av Gunnar Ekelöf

Vénus Khoury-Ghata, Ett hus på randen till tårar, översättning Mats Löfgren