Gustaf Forsell _ Det är vårat fack

Förlag: Pappers avd 16

Det är vårat fack är en ny bok som löper genom ett sekel av Sundsvalls arbetarhistoria. Den handlar om facket på Ortviken, fabriken belägen mitt i stan och under en tid en av Europas största tillverkare av pappersmassa.

Jag läser med växande förundran om den dagliga kamp som pågick i min närhet under större delen av uppväxten. I min fulsnygga arbetarstad fylld med industripampar och fotfolk. Jag bodde alldeles intill Ortviken i en av de stora villorna i Petersvik där SCA-chefer, läkare och andra hyste sina präktiga medelklassfamiljer, omringade av en bit småvacker, ruffig kustremsa framför, skogen bakom och landsvägen som löpte runtom där timmer fraktades till Ortviken. Beroende på hur vinden låg anade man lukten av sulfit.

(Fram tills för några dagar sedan trodde jag att sulfit luktade skit. Att den hemlika doften av ruttna ägg som nådde min näsborrar när vi var på väg hem från en bilresa var en välkomsthälsning från Ortviken. Nu vet jag att det var sulfat från Östrand i Timrå. Jag frågar ett antal barndomsvänner: ALLA trodde att Ortviken luktade skit. Myterna är sällan rättvisa. Tanken om Ortviken verkligen finns hade lika gärna kunnat slå mig när jag av en händelse vilade blicken på skortstenarna med tjock vit vattenånga, säg 1984. Ingen gång har jag sett dess insida. Det sägs vara väldigt rent därinne.)

De emblematiska mäktiga skorstenarna markerade hemmet varhelst jag befann mig och den tjocka vita vattenångan som en kronisk väderlek på himlen var lika bekant som nattskuggorna på väggen i mitt sovrum. Idag tycker jag att de är ganska fina, men Petersviksvillorna är tydligen svårsålda.

Jag läser om solidaritet och trygghetsträvan, nya arbetsmarknadslagar, skiftscheman och vilda strejker. Missbruksbekämpning  – ”missbruket skulle bort, missbrukaren vara kvar” – och kvinnokamp. Ortviken var en manlig bastion där min gymnasiekärlek sommarjobbade men jag aldrig satte min fot. Han låg och sov på golvet i baracken på luncherna, väggarna tapetserade med nakna brudar. Ortvikens fackliga historia rymmer en massa livsberättelser, rörande och pedagogiska, som Nils Sixten Näsbergs: ”1970-talet var en härlig tid, säger Nils. Det var kamp varje dag. Telefonen ringde i ett, till och med på nätterna. Då kände man att man levde, då kände man vad socialismen betydde och vilka anspråk den gjorde på samhället. En liten seger betraktade man som en stor seger, det var skönt.”

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 11/2007