Herta Müller _ Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Översättning Karin Löfdahl
W&W

Det börjar med ett förhör hos major Albu. Eller snarare, det börjar med en spårvagnsresa på väg till förhöret. Resan pågår så länge man vänder blad i boken, förhöret är det nånte i ordningen och börjar alltid prick klockan tio. Boken börjar egentligen aldrig och tar aldrig slut och likadant är det med förhöret.

När jag slagit igen Herta Müllers roman Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv känner jag ungefär så: ett sorts oformligt äckel, en känsla av invasion. När jag bläddrar fram och tillbaka i boken får jag nästan panik: vad handlar den om egentligen? Det är idel iakttagelser, vaksamhet och avledande manövrar. Rapsodiska intryck och minnen hit och dit. Avsaknaden av sammanhang är läsningskrävande men kan också vara en befriande motaktion: major Albu i den rumänska hemliga polisen Securitate och dess springpojkar är de som söker och skapar onda samband.

Författaren till ett flertal romaner och essäer, prisbelönta och hyllade Herta Müller levde i en tysktalande minoritet i Ceausescus diktatur fram till 1987, därefter har hon levt i exil i Tyskland. Jag hoppar alltid till lite när jag läser att hon lever i exil i Tyskland, för i alla hennes böcker från Redan då var räven jägare till Hjärtdjur och Kungen bugar och dödar beskriver hon exilen i hemlandet – i diktaturen. I undertexten i den nya boken finns en lysande analogi mellan älskaren Pauls alkoholism och diktaturen: Att leva med en alkoholist kräver en balansgång mellan den sunda livslögnen och förnuftets kollaps och en liknande balansgång gör den som har det allseende Securitate innanför pannloben. Att leva i en diktatur skapar ett sorts medmissbruk, med allt vad det innebär av misstänksamhet, rädsla och medveten glömska.

Det är det som skapar känslan av äckel i den här boken: något finns överallt, detta något är påtagligt, farligt och fullständigt meningsupplösande för individen.

Läser man intervjuer med Herta Müller svarar hon ofta förvirrande motsägelsefullt. ”Språket i sig är inte farligt, människor är farliga.” ”Språk kan göra stor skada.” ”Jag tycker inte språket är så viktigt.” Och så vidare. Jag förstår detta på två sätt. Det ena säger att här finns inget språk med stort S, inget intellektuellt chiffer för finlitteraturen att lösa. Det andra är en ovilja att deklamera sanningar inför främlingar. Det byspråk som Herta i Kungen bugar och dödar längtansfullt ser tillbaka på, där orden låg ”direkt på de saker som de beskrev”, är en gång för alla  kidnappat och splittrat. Kvar finns iakttagelsen, det eviga munhuggandet, den undflyende tanken och flatskrattet. Skrattet är hos Müller en befriare, men som befriare också en kraft som ligger nära galenskapen. ”Ha, ha, inte bli galen”, slutar boken. Vad händer om man släpper taget om man kanske inte har förnuftet i behåll?

Det förlösande skrattet mellan två älskande kan plötsligt passera en gräns och förvandlas till skadeglädje när skrattet har sin botten i rädsla. Vilken slumpmässig situation som helst – under en utflykt, på fabriken, på gatan – kan förvandlas till ett tvångsmässigt spel där man bevakar och bevakas. Herta Müller håller läsaren i paranoians hårdnande grepp. Scenerna blir alltmer surrealistiska. När berättaren och hennes Paul övar inför Securitateförhören är det en dråplig men allvarsam lek. Den verkliga hälsningsritualen, när major Albu placerar en kyss på jagets fingrar samtidigt som han klämmer åt dem i ett järngrepp, framstår också den som lek, som en distraherande fint i en sängkammarfars, med skillnaden att jaget hittar ett avskuret finger i handväskan när hon går därifrån. Det är djävulusiskt.

Med det djävulska går tankarna till en annan rumän, också född på femtiotalet, Bukarestskildraren och esteten Mircea Cartarescu. Deras stilar och metoder går dock helt isär. Psykoanalytikern Julia Kristeva skulle grovt betraktat kanske se Cartarescus mångordiga författarskap som en lyckad konstnärlig sublimering, en vacker och litterär formel för ett vansinnigt 1900-tal, medan Herta Müllers prosa skulle sjukdomsförklaras på samma sätt som Marguerite Duras. Exilens tillstånd är för stillastående, smärtan för klinisk, meningen för upplöst. Jag tycker mig ha sett det hos andra centraleuropiska skrivande kvinnor, exempelvis hos exilkroaten Dubravka Ugresic, författare till Den ovillkorliga kapitulationens museum och Smärtans ministerium. Att sedan den ”misslyckade” sublimeringen är styrkan och det enastående hos en Duras, Ugresic eller Müller är en annan sak. Faktiskt är också Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv en vackert skriven bok, med en detaljskärpa fint fångad av översättaren Karin Löfdahl.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 04/2007