Ing-Marie Eriksson _ Märit. Upplysningen

H:ström

Den självbiografiska romanen Märit utkom första gången 1965 och är den hittills enda som åtalats och fällts för tryckfrihetsbrott. Den utspelar sig i en jämtländsk by under 1940-talet och handlar om två små flickors intensiva och sensuella relation till granntorpets Märit, en utvecklingstörd kvinna i 25-årsåldern.

Jag försöker föreställa mig vad det hela betydde för fyrtio år sedan. Inte för de privatpersoner som kände igen sig i romanen – för dem måste det ha varit socialt förödande – men för läsarna. Var det kittlande med den förmodade sanningshalten? Gav det extra krydda åt läsningen? Om man går ett steg längre: tillförde det något till det estetiska verket som helhet?

Vilket leder mig till frågan vad boken betyder idag. Erikssons Märit har varit en given referenspunkt i det senaste halvårets mediala fixering vid Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Den dök upp 1996 i och med Carina Rydbergs Den högsta kasten. Den nämndes i samband med Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta.

Anar man en närig opportunism från förlaget H:ströms? Här kommer Märit från det inre av Norrland redan för fyrtio år sedan. Här har vi den första skandalboken! Märit is the real shit! Till skillnad från den sladdriga halvoffentligheten hos Lundgren & Rydberg, som precis som all annan blaserad media kittlar gränsen mellan privat och jätteprivat.

Det är inte rättvist mot vare sig Ing-Marie Eriksson eller Maja Lundgren. En av de väsentliga skillnaderna mellan romanen Märit och romanen Myggor och tigrar är förskjutningen från ett isolerat fiktionsverk med tydliga gränser (som möjliggör ett gränsöverskridande, en skandal med rättslig påföljd), till en gränslös litterär aktivism, en performativ, själviscensättande litteratur. I Lundgrens fall en text som spelar på maktens logik, vars estetiska princip är att den inte gör skillnad mellan privat och offentligt, lyckas så väl med det att den får alla som uttalar sig om den att inordna sig i verkets gränslösa mönster.

Hur gärna man än skulle vilja skena förbi den obligatoriska jämförelsen och skjuta sig rakt in i den litterära upplevelsens förmoderna Märit, måste man sålunda traggla sig igenom samtidens postmoderna äkthetspredikament och rannsaka sig själv som läsare: En läsare som nyligen läst Myggor och tigrar och sett en uppsjö realityspektakel. En tidsenlig oren läsare, trött på fabricerade ”kulturdebatter”.

Därför hade man önskat att Märit hade kommit ut om ett år istället. Så att man hade kunnat ägna sig åt romanen – ett litterärt verk i egen rätt. I H:ströms upplaga av Märit finns en nyskriven pendang kallad ”Upplysningen” i vilken Eriksson återvänder till byn Idviken, där hela dramat om Märit utspelade sig. Själva byn är här huvudperson, med dess metamorfos från obygd till modernt svenskt samhälle och allt vad det innebär av upplysning, disciplinering och rikssvensk översyn. Det är en sorts etnologi med bygestalter som inkarnerar olika typer: socialdemokraten Sixten, byängeln Dora Melander, hemmasonen Eskil, semesterfirarna från Stockholm – och så barnen förstås: framtidens hopp. I kapitel för kapitel redogörs för myndigheters framväxt och samhällstrukturens gradvisa förändring, med koncentration på det yttre verifierbara: infrastruktur, klimat, årstider. Det är trälig läsning, pliktläsning, som skyltarna på ett gammalt industrimuseum och länge funderar jag på kopplingen till Märit. Den fyra hunda sidor långa berättelsen om den mytiska efterblivna Märit känns desto mer; gammal, underlig och unik.

Ing-Marie Erikssons språk är fullt av omtagningar, en märklig blandning av barnsligt upprepningstvång och vuxen efterklokhet. Det är ömsom irriterande, ömsom suggestivt besvärjande. Märit är bygdens kollektiva omedvetna: hon styr sin omgivning som tomtar och troll i ett förmodernt samhälle. Hon inkarnerar byns andra – för de vuxna betyder det avsky, rädsla och äckel. För de vidsynta barnen är hon något varmt, sensuellt och frihetstörstande – en formbar leksak, en projektionsyta för skamliga fantasier, ett kärl för hemliga önskningar om den allomslutande modern.

Märit betraktas med skoningslös objektifiering av såväl barn som vuxna. Hon är ett djur, en vansinnigt varelse som gång på gång flyr sitt undanskymda fängelse och irrar bort sig i skogen. Det tragiska är att hon i själva verket längtar efter människor och gemenskap, efter kärlek, familj och stadens lockelser. Det är något som bara barnen förstår.

I slutet av berättelsen får Märit äntligen ta det snabba tåget in till stan. Till sitt nya hem, en mentalinrättning i Östersund. Och det är förstås här som del 2, upplysningen av Idviken kopplas på. Det är ganska så genialiskt och bra mycket mer kittlande än en gammal skandal.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 12/2007