Nikos Kazantzakis _ Rapport till Greco

Översättning Inga och Jannis Ambatsis
Provoles

Den grekiske författaren Nikos Kazantzakis dog 1957. Han levde, reste och tankebrottades under 1900-talets mest omtumlande decennier. Under sina sista tio år i livet arbetade han på den självbiografiska romanen Rapport till Greco som nu, femtio år senare kommer på svenska. Författaren till bl a det enorma diktverket Odysseia – en 33 333 verser lång uppföljare till det homeriska eposet – romanen Zorba, (filmades 1964), liksom Kristi sista frestelse (Scorsese-film 1988), föddes på Kreta men tillbringade större delen av sitt liv utomlands: i Frankrike, Spanien, Sovjet, Tyskland och Italien. Det sägs att Camus snodde Nobelpriset från honom. Han skrev på nygrekiska och var en inte okontroversiell samhällsaktör. Kreta är den plats dit han alltid återvände. Det är inför den kretensiske konstnären El Greco som Kazantzakis avlägger sin rapport.

Och det är på Kreta som resan slutar, en blodig golgatavandring i brant uppförsbacke. ”Fyra har trappstegen varit, de avgörande, i min vandring uppåt. Vart och ett har ett heligt namn: Kristus, Buddha, Lenin, Odysseus.”

Det här är alltså ingen vanlig biografi med årtal, krig, platser och yrkestitlar. Det mest frekventa namnet är Gud. Men Gud är också en sjörövare, en barnamördare, eller en chimär. Figurerna, den livsnjutande, jordnäre Zorba, den amoraliske, ensamme Odysseus, och Kazantzakis själv, framstår i den voluminösa Rapporten som parter i en livslång själslig kamp – eller som delar av det Jag som författaren skriver fram och försöker likna.

Kazantzakis berättare är en lidelsefullt tvivlande, mångordigt besvärjande profet som beskriver sin andes kamp mot det mål han kallar ”kretensisk blick”. Denna blick ska i framtiden fylla den moderne Odysseus som stirrar ner i avgrunden – vår förvirrade mörka medeltid – utan hopp, utan ångest, upprätt, men utan övermod. I Odysseus hittar den nietzscheanskt influerade författaren en gjutform för framtidens Übermensch.

Inte minst med tanke på hur lite man får läsa från denna del av Europa har förlaget Provoles och översättarna Ambatsis gjort storverk. Det är ovanlig och fascinerande men något ojämn läsning. Bitvis ansträngande för mitt sekulariserade, minimalistiskt tränade, av genusmedvetenhet genomdränkta öga. Kvinnan är eventuellt ett perifert sidospår som filosofen någon gång smeker i tanken, bredvid havet, jorden, stenen eller brödet. I detta landskap vandrar mannen som en gång var pojke och efter turkarnas framfart av sin far tvingas kyssa fötterna på en död kretensare i en av bokens mest rörande scener. Så föds en soldat med pennan som vapen.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  03/2007