Yrsa Stenius _ Taxar, kärlek och sorg

Brombergs

I Werner Herzogs dramadokumentär Grizzly Man åker amatörbjörnforskaren Timothy Treadwell årligen till Alaska för att leva nära och ”skydda” landområdets grizzlybjörnar. Han filmar sina allt längre vistelser med en dv-kamera, inte bara björnarna och en liten raggig räv som slagit följe med honom, utan även sig själv, ömsom maniskt euforisk över sina nyfunna vänner, ömsom depressivt malande om sina drogproblem, sin misslyckade skådespelarkarriär, sitt andra liv som slagit i botten.

Jag kommer att tänka på Timothy Treadwell vars bisarra öde blev att ätas upp av en av sina favoritbjörnar när jag läser Yrsa Stenius bok Taxar, kärlek och sorg. Alla hundälskare har en grizzlyman begravd inom sig. En ensam längtansfylld varelse som vänder sig till djurens värld för där är fan så mycket lättare.

Fakta om hunden: Hunden har 78 kromosomer. Den har välutvecklade tänder med synbar inriktning på köttdiet. Hunden är människans bästa vän.

Jag minns hur det blixtrade till i medvetandet under första dagarna med min hund: Det är ett djur i min lägenhet.

Yrsa Stenius berättar om en liknande spänning när hon som treåring ”adopteras” av den finska spetsen Ressu. Den tuffa hanhunden håller sig i hennes närhet, vakar över henne och skäller när hon går för långt bort. En stund varje dag kommer hon att sitta tillsammans med hunden i det innersta av hans revir, en hundkoja: ”jag minns en stämning och ett fysiskt tillstånd: det trånga rummet, den gråa dagern, doften av fuktig, snötvättad hundpäls – en doft som jag har älskat sedan dess – värmen från Ressus kropp tätt intill min och den absoluta tryggheten i hans närhet, organisk som kanske en gång fostervattnets vaggande ocean i mammas mage.”

Stenius talar om en atavistisk ömhet, en ursprunglig kontakt som ”botade en brist bortom alla ord”. Jag tycker om att hon sätter ord på fenomenet människans-bästa-vän bortom förgulligandet. Rovinstinkter och ömhet – Stenius vet vad mänsklig ambivalens handlar om. Jag mötte henne kort när hon skrivit Mannen i mitt liv, hennes andra bok om Albert Speer, som också handlar om fadern, hennes idealisering av honom, av män, av ”suveräna hannar”. Hennes ord till mig som då jobbade på faktureringsavdelningen på Akademibokhandeln: ”Kom ihåg: Makten berusar!”

I textens utvikningar – om familjen, karriären, bokskrivandet – anar man ett osynligt koppel till Hunden som frälser från storhetsvansinnet. Ressu, Rufa, Kette, Tri, Mira, Ruska, Taiga och Index är följeslagare på Yrsa Stenius livsväg. De promenerar vid hennes sida, när själsliga dilemman stöts och blöts, när separationsångesten skriker, när texter koncipieras i huvudet. När människokvinnligheten förbryllar lobbar hon för tikens fasta genusramar. När makten berusar tar den jordnära, infantila hundkärleken ner Yrsa på jorden igen.

Gullandet slipper vi inte helt i denna bok. Omtagningarna. De pratiga anekdoterna om sönderrivna byxor på Aftonbladets redaktioner är måttligt underhållande. Återblickar till 30-talet och vistelserna på släktgården är desto intressantare. Mosterns hundpensionat. Den excentriska överklassen vars hundar heter saker som Shere Kahn och Dunky av Davidsnäs. Morfadern Georg von Wendt beundrade Hitler och tillverkade en kombinerad massageapparat och vårtborttagare. Här finns frispråkigheten som är typisk för hundägare: hundkrämpor, kiss, bajs och parning. Här finns obligatoriska beefar med kattälskare som tror sig vara lite finare i sin kärlek. Och den annars så behärskade fadern talar med en helt ny röst när taxen Rufa hoppar upp i hans knä. ”Jasså vem är det som kommer där…”

Bakom textstycken lurkar livssorger, nu mätta, vägda och relativiserade. Styrkan hos Stenius är att den dolda agendan döljer hon inte. Hon är för klok och formulerar sig med den psykoanalytiskt kompetentas samtidigt intimiserade och distanserade språk. Det finns en njutningslystnad i den stilen; den som antagligen får henne att skriva bok efter bok med i stort sett samma själsliga grundtema. Alla böcker är en bok. Alla hundar en hund. Modern. Fadern. Mannen. Igen och igen. Att med ord kalla tillbaka bollen som en gång kastats ut i språklöshet. Borta – där! Fort da, som Freud sa.

Alla och allt förlorat tillbaka igen, i textens symboliseringar, genom det magiska tangentbordet. Hundar och språk – människans bästa snuttefiltar.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet,  10/2007