Juli Zeh _ Leklust

Översättning av Christine Bredenkamp
Norstedts

Det tyska stjärnskottet Juli Zehs andra bok, efter den på många sätt fantastiska debuten Örn och ängel (Norstedts 2003), överträffar förväntningarna. Visst finns kvar en del utmattande spret och pinsamma överdrifter, men man förlåter allt. I Leklust träder en bild av västvärlden fram som ett skrotupplag av förkastade och bortmultnade rättesnören, bondepraktikor, ideologier, politiska system, filosofier, historier och berättelser. Vart hamnar vi? På internatskolan Ernst-Bloch i hjärtat av Europa, närmare bestämt Bonn, i början av 2000-talet.

Ada 14 år förkroppsligar den elitistiska outsidern och registrerar alla skeenden med grym oskuldfullhet. Hon sätter punkt i alla orddueller med elever och lärare, tills kosmopoliten och överliggaren Alev dyker upp, en diabolisk retoriker som får henne att lyfta på blicken från myllret av samtida idioter.

De två är nihilisternas barnbarnsbarn, vilket innebär att de lever efter stenhårda deviser om sanningen som inte längre finns. Deras världsbild består av splittring och paradoxer, en svartlila gud-är-död-für-alle, vars antiutopiska truismer påminner inte så lite om det rena förnuftet eller varför inte vanligt sunt bondförnuft. Cirkeln är sluten. Den liggande åttan är de två unga genierna naturligtvis också tröttsamt medvetna om. Sanningens och alla storheters död har blivit common sense. Same differens. Oxymoron är ett favoritord, den retoriska figur som innebär en självmotsägelse.

En annan oxymoron är den ”etiska rensning” som Ada säger sig bedriva. Det enda meningsskapande som finns kvar i världen är leklusten. Leken bildar ett slags mentalt VIP-rum för Ada och Alev, vars intelligens och otidsenliga vitterhet man aldrig får glömma. De väljer ut den sympatiske polske tyskläraren Smutek som offer. Ada förför, Alev smygfilmar och leken är igång, alltmedan de amerikanska bomberna faller över Irak och terrorister spränger tåg i Madrid. Det slutgiltiga straffet i denna amoraliska värld ska utdelas till förloraren av spelet, inte till den som har ”rätt”.

Jonathan Safran Foer, Helen Dewitt och ett gäng andra har redan undersökt möjligheterna med överbegåvade barn. Här har vi dessutom två stycken i samma bok. Postmoderna sadomasochistiska lekar och slavens makt över herren är andra motiv man inte så sällan stöter på i film och litteratur.

Och visst får det en del att kännas slitet i Leklust. Men ingen ung författare, jag säger INGEN, skriver så drivet och sinnrikt som Zeh. Hon skapar fenomenala liknelser så man ser saker på nytt, hon laborerar med retorikens hela historia, från det peripatetiska sokratiska samtalet till 1900-talets romankonst – Robert Musils Mannen utan egenskaper är bokens främsta intertext – fram till dagens juridiska rättspläderingar. Det handlar om språk som lek och förförelse, som suggession, manipulation och förstörelse – och litteratur. Världen är ohyggligt förlorad; där verkar Zeh lika moralistiskt troende som Houellebecq. Hur cynisk hon än försöker låta.

Vid sidan om sitt skrivande är Juli Zeh folkrättsjurist med inrikting på Balkan. Hon är mångfaldigt belönad och den första att motta det nyinstiftade PO Enquist-priset. Den debuterande översättaren Christine Bredenkamp är en annan stjärna i vardande. Jag hoppas så att hon håller på att översätta Zehs Kleines Konversationslexikon für Haushunde.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 10/2006