Åsa Grennvall _ Cynisk romantiker

Galago Förlag

Boken består av två delar. Den första är inte på något sätt svår att förstå sig på. Känner man Åsa Grennvalls verk handlar det om ångest och panik, ”vardagsexpressionism” kallar hon sitt uttryck (tidningen Frihet 2005). Grennvall fast forwardar med rasande målmedvetenhet livet runt tjugo. Tillvaron vid järnvägsknuten består av stora stark, småstadsalternativ pop&rock och ängsligt avtrubbat in-ut-sex. Karaktären Åsas hett efterlängtade första pojkvän, en smygporrsurfare med ångestsyndrom, har en t-shirt med Boo Radleys-tryck.

Det säger allt. Åsas självförtroende knullas sedan sönder av andra jagsvaga indiepopkillar och hon ger igen med samma mynt. Naket svart på vitt eller vitt på svart – aldrig har sexets ihålighet förefallit mer tröttsam. Och den kärlekssuktande Åsa banar väg för cynikern Åsa.

Jag skrev en gång att Grennvall esteticerar ångesten, gör det psyksjuka snyggt i mysiga retrofärger. Det har nu helt försvunnit. Kvar som konstnärligt uttryck är en terapeutisk kaskadspya; effektiv och uppriktig, om än helt rutinmässig.

Men del två. En kväll mitt i veckan 2003. Åsa och en kompis, nu unga vuxna, kollar Sverige-Finland i VMs kvartsfinal. I pauserna skålar de att tio år har gått sedan den ena fick sin första psykos och den andra levde i en relation där hon blev misshandlad.

Om Grennvall i bokens första del skrider fram på ett horisontellt plan, blottas i retrospektiv upplevelsernas vertikala skikt och det är en terapi som fungerar bättre för läsaren. Deras samtal påminner om Marjane Satrapis avspända avslöjanden mellan kvinnor i serieboken Broderier (Ordfront, 2006). Det är mycket hårt, fängslande och flera nyanser rikare än ettans hysteriska ångestpamflett. Den har vi läst många gånger redan.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 10/2006