Jane Austen _ Vänskap och kärlek – och andra tidiga verk

Översättning Lars Axelsson, Sophie Jonasson, Margareta Marin, Arina Pingol
Pontes

Pontes är ett litet hemligt förlag i Lysekil som sedan 1984 gett ut ett exklusivt urval av klassiker från Hoffmanns Nötknäpparen till Edith Wharton, Henri Bergson och Fernando Pessoa, men också udda saker som den portugisiske 1800-talsförfattaren Eca de Oueirós och den tyske romantiske diktaren Adelbert von Chamisso.

Nu har man i Lysekil gjort en pionjäröversättning av Jane Austens ungdomsverk. Det består av två mer genomarbetade brevromaner varav en ofullbordad, en samling komiska skisser och en mängd brev från unga kvinnor: ”Den kvinnliga filosofen” och ”en ung dam vars känslor som var för starka för hennes omdöme fick henne att göra felsteg som hennes hjärta ogillade”.

Här blir synliga flera frön till vad som skulle bli tunga romanverk, framförallt satiren och den humoristiska förmågan att avslöja penninglystnad och egofixering dolda i borgerliga sociala ritualer. Hur mycket har kvinnorna och männen förändrats sedan dess? frågar jag mig.

Austen är en upplysningsförfattare. I hennes grovhuggna och muntra juvenilia blir det ännu tydligare vilken låga som brinner: förnuftets. Här föddes den moderna sanna kärleken, den intimt individuella och allmänt könssegregerade kärleken, på gränsen mellan romantiska romaner och sedelärande borgerligt förnuft. Förnuft och känsla; det finns en lösning på ekvationen hos Austen till skillnad från Emily Brontës ambivalenta passionshistorier.

I brevromanen Vänskap och kärlek, en crazy pikaresk skriven i fjortonårsåldern, är kvinnorna skrupulösa överkoketta hjältar, förlästa på den tidens romantiska förströelselektyr. De far runt i droska på den engelska landsbygden vilket pekar ut ett annat Austentema: längtan hem, vikten av ett hem. I hemmet ser blicken allt, men den träder sällan ut i världen. Knappt något märks av den moderna industrialiserade verklighet som höll på att växa fram. Austen skjuter istället skarpt i de sociala känslovärldarna med sitt starkaste vapen: skrattet, verksamt i metalitterära lekar och psykologiska porträtt redan i ungdomsverken. Även om det mesta blir måltavla för den unga arga ironin – det är riktigt kul – kan man i Vänskap och kärlek ändå utläsa vissa sympatier: ”Akta dig för svimningsanfall, kära Laura… – bli vansinnig så ofta du vill, men svimma inte…”

Svimning som tom (degenererad?) gest och vansinne syftande snarare till något jordbundet än avgrundslikt. Fåfänga och koketteri versus naturliga och starka känslouttryck. Sanna, moraliska känslouttryck.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 01/2005