Anna-Karin Palm _ Herrgården

Albert Bonniers Förlag

När jag läste litteraturvetenskap i början av nittiotalet stod Anna-Karin Palms debutroman Faunen (1991) på litteraturlistan för kursen om den samtida romanen. Den veks ut i vördnadsfulla seminariediskussioner om intertextualitet, parallella tidsplan och pastisch. Faunen var helt enkelt en extremt postmodern bok. Dessutom hade Palm modet att ta ett kliv utanför svenskromanens gränser och förlägga utgångspunkten till ett konstnärligt verk, en målning på National Gallery i London. Det var elegant och vågat.

Sedan dess har hon skrivit noveller, prosatexter och fick sitt publika genombrott med romanen Målarens döttrar (1997), en roman som även den anknöt till England, brittisk romankonst och denna gång romantiskt måleri. Med den tydliggjordes något: dragningen åt det banala, pekoralen och skillingtrycket. Men var det enbart en fråga om hårdför intellektuell pastisch, ens i Faunen?

Jag läser Palms nya roman Herrgården. Upplägget är perfekt. Fyra ungdomar på gemensam flykt undan ett namnlöst krig upptäcker i skogen en övergiven herrgård. Den hänförande vackra och overkliga gården visar sig dock styras med järnhand av den auktoritära Marie von B. som dyker upp samma kväll och överraskar ungdomarna genom att ge dem varsitt sovrum, nya kläder och tilldela dem sysslor enligt en mystisk, och vad det verkar, förutbestämd plan.

I denna laddade atmosfär vecklas berättelsen ut i tiden: ett steg bakåt, ett steg framåt och så lite i det skrivande nuet som tryfferas av helt onödiga pompösa resonemang om berättarkonsten.

Det blir en jämn kamp mellan Alistair MacLean-äventyr och symbolisk Tarkovskij-stilisering. En existentiell rysare där ett dramatiskt förflutet kastar skuggor över karaktärerna och deras spända relationer, där ett inbördeskrig verkar som yttre hot – det talas i välbekanta termer om milis, rebeller och en sorts skurkregering – och där berättaren Ben, en genretypiskt vag person, drivs av ett världsfrånvänt och farligt begär.

Därtill har vi Huset som ondskefull spegling och tuktande form. Det är en intrikat romanidé helt i min smak. Den är intelligent, mångbottnad och borde ha alla förutsättningar att bli en bladvändare. Men vad är det då för fel på den gamla tråkiga herrgården? Vemodiga minnen, krig, hemliga erotiska möten och en hel del blod – blott 197 späckade sidor och ändå liksom långt?

En kritiker i Falu Kuriren skrev uppskattande om en novell i Palms senaste bok In i öknen att den var ”som en ensam tavla i ett galleri med annars nakna väggar”. Jag tror att kritikern samtidigt satte fingret på en litterär strategi: jag får en känsla av att Palm vill den stiliserade superkonstruktionen, hon vill komma åt en visuell och museal lyster. Problemet är att Herrgården lider brist på det liv som är nödvändigt för det som den vill förmedla: skönhetslängtan, skräck och sorg. Palm banaliserar sina karaktärer till den grad att man tycker synd om dem och replikernas påfallande platthet (”Farmors morgonrock… Hur understår du dig?!”), får mig att undra om de är skrivna i en omedveten drift att parodiera.

Så mycket plattare dessutom när bågen spänns så hårt mot det okända, mot skönheten, döden, det sublima. Även, eller kanske i synnerhet, det sublima kräver en röst av kött och blod. Jag får nästan en känsla av att Palm inte litar på att den rösten bär, varför annars denna förnumstiga övertydlighet, varför duktiga förklaringar där det krävs gestaltad tystnad, hårfina antydningar, farlighet? Och trivs inte det banala bättre utanför ramens fina konstruktion, utanför det fina galleriet?

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  03/2005