Trezza Azzopardi _ Glöm mig inte

Översättning Ylva Spångberg
Forum

Walesiska Trezza Azzopardi är en hyllad ny författare som blev nominerad till Man Bookerpriset och The Guardian First Book Award för sin debutroman The Hiding Place, 2000 (Gömstället, 2001). Den handlade om minnen och deras innehåll, i detta fall en maltesisk familj på ruinens brant (socialt, materiellt och känslomässigt) i Wales på sextiotalet.

I den nya romanen Glöm mig inte är den sociala utslagningen koncentrerad till en kvinnlig huvudperson. Vi möter henne först som åldrande baglady. En natt blir hon rånad av en flicka på allt hon äger: en väska full med ting från förr. Kvinnan har en relation till flickan, men vilken? Det är en upptakt som väcker förhoppningar: stämningen är laddad på ett tvekande, otäckt sätt.

Så följer en uppstyckad minnesprocess där läsaren bör vara uppmärksam på återkommande symboler, konkreta ledtrådar, men också på själva det sagoaktiga berättandet. Stölden leder kvinnan tillbaka till småflicksåldern och det konkreta namngivandet. Fadern ville att hon skulle heta Patricia, morfadern tyckte Lillian, efter den psykiskt sjuka modern. Hon får heta båda, beroende på vem som kallar henne. Modern dör, pappan försvinner och sedan åker människorna in och ut ur hennes liv som karaktärerna i en spring-i-dörrarna-fars: Mr Stadnik, faster Ena, stora kärleken Joseph, sadistiske skomakaren Hewitt, syskonen Jean och Bernard Foy. Alla är de märkliga figurer. De sistnämnda utnyttjar henne som medium i spiritistiska seanser.

De är 100% bedragare men för den unga kvinnan – nu Winnie Foy – blir allt äkta, vilket illustrerar en av romanens poänger: om vem du är i strikt mening bygger på den du tillåts vara finns det heller inga gränser för vilka ”berättelser” som kan befolka ditt huvud och styra din perception. Winnie lär sig sålunda tala med spöken.

Den sortens maktutövning som drabbar kvinnan kan alltså erbjuda en bakdörr ur identitetens fångenskap, tycks Azzopardi resonera: Om inte jag vet vad som är sant om mig själv, vet inte heller du det. Kanske ger det kvinnan en liten hake på omgivningen, men som psykologi är det inte mycket att hålla i och som outcastpolitik är det rent förkastligt; cementerande, systembekräftande och obehagligt.

Azzopardi skriver en lyrisk prosa full av sköna glapp utifrån det nödställda barnets logik. Patrick McCabe har gjort det bättre förr i The Butcher Boy, kanske för att han lyckades skriva in en motröst till pojkens störda och i den skärningspunkten restes det brännande frågor. Då blev det ingen vacker mystifikation av det hela.

Azzopardis uppsåt manifesterat i titelns ”glöm mig inte” är gott, men något påminner mig starkt om den unisont hyllade franska filmen Amelie från Montmartre: något flåscharmigt arty och extremt konventionellt. När jag slagit igen romanen känner jag mig tom och lurad.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 05/2005