Åsa Ericsdotter _ Smälter

Wahlström & Widstrand

Om samtidspoesin ofta arbetar med förutsättningen att det poetiska språket föregår psykologin, skapar en ung poet som Åsa Ericsdotter centrallyrik som vill skriva sig ut ur språket och rakt ner i känslorna. Där är kommunikationen överflödig och språket en besvärlig gränssättare. Där är orden transportsträckor till kärleken i vilken du och jag smälter samman – i vilken språk och människa blir ett. När Ericsdotter skriver ”åtrå” och ”älska” betyder det passion, sex, smärtsam längtan, precis som jag trodde.

För tydlighetens skull handlar hennes fjärde diktsamling om två människor av olika kön som talar olika språk, förutom i bingen. Han är i Paris och hon på en ö i Egeiska havet, en miljö där antika rester flyter upp till den blå medelhavsytan och inspirerar till impressionistiska betraktelser. Tidigare har Ericsdotters besvärjande raseri påmint om poeter som Christine Falkenland, nu tänker jag på Lawrence Durrell och 1900-talet. På grekiska öar som tidsupplöst paradis, på en tid då det mångtusenåriga kulturarvet var en oproblematisk och naturlig del av moderniteten. I denna ”diskurs” kan man förutsätta att en man är en man och en kvinna en väntande varelse som inte skäms för att göra sig åtråvärd. I den bemärkelsen är Ericsdotter lika otidsenlig, modern och fjortisromantisk som Per Hagman, utan Hagmans medelåldriga dandyironi (och Hagman dricker Pastis och Ericsdotter vit lakrits).

Det liknar anteckningar, förutom när det saknas interpunktion, då liknar det prosapoesi. Innehållet växlar mellan inre och yttre miljöbetraktelser, samtidigt som det är en enveten undersökning av känslolivet. Kanske ställer Ericsdotter högre krav på känslorna än på orden. Jag kan inte komma ifrån hur svårt det är att komma mellan hud mot hud, att inte känna sig utesluten i det exklusiva universum där duet åkallas, sörjs och åtrås. Det är lugnare än i tidigare prosalyrik och det är fint med ”meltémi, turkiskans smälta, grekiskans honung. samförståndet. Och vindar som honung som smälter”. Men intrycket därutöver blir att det poetiska språket är lite hopplöst. Det är helt enkelt inte därför vi är här.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 01/2005