Aleksandar Hemon _ Nowhere Man

Översättning Hans-Jacob Nilsson
Albert Bonniers förlag

Aleksandar Hemons roman Frågan om Bruno (2000) var inte bara en sensationell debut, utan också en av det årets bästa böcker som kom på svenska. Ska denne exilbosnier, som 1992 åkte på semester till USA och stannade kvar när hemstaden Sarajevo belägrades, leva upp till ryktet som en ny Nabokov med sin andra roman Nowhere Man? Myten säger att han lärde sig engelska på sex månader och jag undrar hur en sådan engelska ser ut – som att svälja en sked på bredden kanske. Något är det i alla fall, ett sorts Gregor Samsa-språk, ett förvandlat språk helt i händerna på sin upphovsman. Hemon måste älska att knåpa med det engelska språket, som om han vill använda ALLA ord och skriva fram alla dess nyanser med ett barns högmod.

Trots de skiftande uttrycken har han en säregen stil – till skillnad från huvudpersonen Joseph Pronek som inbillar sig att han har en stil för att alla hans hemsnickrade låtar inspirerade av ”Yesterday” påminner om varandra. Pronek, ett sorts alter ego, återkommer från debuten och för min del får Hemon skriva om Pronek i all evighet. För Pronek är inte bara ett andra jag, han är också ett tredje, ett fjärde och vem vet hur många till. Den berättande biografiska rösten ljuger – så Hemon spränger den och Pronek får underkasta sig flera levnadsskildrare.

Sålunda börjar det i Chicago med en annan bosnier som söker jobb som lärare för invandrare och under en presentation i klassrummen upptäcker Pronek (stavar sig genom en text om siamesiska tvillingar) som han minns vagt från barndomens höghusområde. Därpå följer en lätt jargongig, detaljerad berättelse om Proneks uppväxt i Titos Jugoslavien, hans rockband, första kärlek et cetera. Så hamnar han i det bitterljuva blickfånget hos en darrigt förälskad man, som aldrig kommer ut, under ett besök i Lvov i Ukraina 1991.

Så var det 1995 i Chicago och vi läser ett brev (habilt översatt av Pronek) från barndomsvännen Mirza i Sarajevo. Sedan får han ett uppdrag av en privatsnok att lämna ett fordringsbrev till en serb. Och han börjar knacka dörr i amerikanska villaförorter som helvilsen och halvt språklös skramlare i en rädda valarna-kampanj. ”Hej”, sa Pronek. ”Jag heter Joseph och jag är från Greenpeace. Vi vill tala till er.” Det Amerika som bryter fram i den svaga ljusstrimman betraktas inte genom den totaliserande och heroiserande Nine Eleven-linsen, det är ett annat, decentraliserat, hemlöst och perifert Amerika. Man känner sorgen rent fysiskt, som ångest.

Det är inte alls lika spralligt som i debuten – mindre yrvaket, mer vaksamt självironiskt. Mer melankoli.

Var finns Nowhere Man om inte överallt? Boken slutar i Shanghai med trippelagenten Kapten Pick vars karaktär påminner vagt om mästerspionen Sorge från debuten. Skillnaden är att underrättelsetjänstens dolda, övervakande öga är lögnaktigare än någonsin. Det tillhör en genomkorrumperad, dekadent och sminkad skådis.

Viktoria Jäderling
Lo-tidningen, 01/2004