Andreas Marklund _ I hans hus. Svensk manlighet i historisk belysning

Boréa

Det är svårt att vara norm. Att bara få stå tråkig och utsuddad bakom en uppsättning givna roller: Slitzmannen, rymmaren och kojbyggaren. Och veta att vare sig man sätter på sig slips, seglarsko eller myggjagare är man fortfarande: en ”man”. Det vill säga nästan lika mycket icke-man som man är man.

Den sedan ett par decennier växande mansforskningen handlar en del om just detta. Medan kvinnoforskningen slagit huvudet blodigt i kampen för att behandlas som människa och inte kön, trånar mansforskningen efter det motsatta: att äntligen få slippa vara Människa och bli Kön. Att få vara Man på riktigt och därmed undvika vara nojig att manligheten, sedan barnsben knuten till makten, lagen och den symboliska ordningen, ska tas ifrån en i ett snabbt klipp.

Parollerna är dock desamma: mansforskningen förfäktar förekomsten av maskuliniteter på samma sätt som Quinnan förfäktat förekomsten av kvinnor. Diversifiering är alltså ordet för såväl människa som kön. Delvis har detta att göra med ett uppvaknande hos många män som wobblar runt i vrakspillrorna efter nämnda norms megakris. Lord Nelson är död. Normsystemet brakar samman; dags att hitta på nåt nygammalt.

På teve leks det friskt med mansrollen: karlar ska bli mer fräscht fjolliga konsumenter för att få en tjej och en karl som redan är fjollig ska lura ett gäng karlar att tävla om ”hennes” gunst. I höst kommer flera böcker om mansvarelser och inom kort kommer troligtvis en ansenlig mängd historiska avhandlingar om män se ljuset, fast nu som kön, detta efter decennier av gedigna kulturhistoriska genomgångar av kvinnors spinnrockar, såsslevar, romanläsning och brevskrivning.

En av dessa, studien I hans hus, handlar om 1700- och 1800-talens uppländska husbönder, av Lunda-historikern Andreas Marklund. Jag vet, jag vet, det är ingen lekstuga men måste det vara så akademiskt allmogetråkigt? Jag misstänker att författaren har färgats starkt i sin stil av källmaterialet skrivet av flera hundra år gamla präster och notarier. Det tar helt klart ner intrycket. Väsentligt är hursomhelst att det under 1700-talet fanns en luthersk husbonde, som hade politisk mandat genom tvång och fysisk makt (1858 förbjöd man bruket av husaga av vuxet tjänstefolk), som i en ”patriarkal renässans” under 1800-talets första decennier byttes ut mot en mer uppfostrande och moraliskt övervakande fadersgestalt. Kvinnans rättssäkerhet stärktes, den barbariske ”hustrumisshandlaren” blev en kriminell manskategori och mycket viktigt: den själsligt tuktande Ling-gymnastisken grundlades för att kontrollera de kroppsliga samhällsresurserna.

Detta löpte parallellt med det framväxande borgerskapet då huset feminiserades och tillvaron bröts upp i privat och offentligt. Hemmet blev en första instans i effektiviseringen av kontrollen av de växande tjänsteklasserna och obesuttna. Könen blev nu plötsligt två som skulle komplettera varandra (som ju Thomas Laqueur skrivit om).

Kvinnan hade i en tidigare enkönsmodell klassats som en sämre man, men blev i den nya äktenskapsideologin ett jämlikare om än juridiskt underställt kön med biologiskt givna livsuppgifter. Likt en curlingförälder skulle den tillgivna hustrun nu se till att allt gick så smidigt som möjligt för den dynamiske men driftsstyrda mannen så att han inte provocerades till att supa och slåss eller bryna och fjässa med pigorna (eller lagårdsdjuren). Hej romantik och modern kärlek.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 09/2004