Anna Enquist _ Isbärarna

Översättning Per Holmer
Natur och kultur

En kvinna försöker anlägga en köksträdgård mitt bland obördiga sanddyner. Hennes man driver en ockhamsk och antipsykoanalytisk politik som nybliven direktör med radikalt behavioristisk människosyn på ett psyksjukhus. Människosyner tenderar att ha boumerangeffekt. Av sand är du kommen av sand skall du åter vara. Vissa saker styr vi inte över, vare sig med idogt arbete eller rationella handlingsscheman. För det krävs lyssnande, förståelse, inlevelse.

Den holländska författaren Anna Enquist verkar gilla att lyssna till de stora omutliga elementen, i den förra romanen Mästarprovet var det vatten. Hennes nya roman Isbärarna, börjar med en filosofisk reflektion över sandens undanglidande formlöshet och slutar med två nävar sand och en dov duns på ett kistlock. Däremellan finns en drömlikt utstuderad vardag och en så förrädiskt enkel prosa att man känner sig iakttagen.

Hur ska jag tolka texten? Det är som om någon väntar på svar. Precis som analysanden väntar på svar, lyssnar till analytikerns andetag, väntar på villkorslös bekräftelse och stora famnen. Som om Anna Enquist lägger själva romantexten på divanen och förvandlar läsandet till ett ömsesidigt lyssnande, en process av överföring och motöverföring.

I undertexten finns två obearbetade och förträngda sorger hos makarna Loes och Nico. De fick en gång veta att de inte kunde föda barn och nu tjugo år senare har deras adoptivdotter med vacklande psykisk hälsa spårlöst försvunnit. I en tyst överenskommelse låtsas de om ingenting för att skyla över sina personliga misslyckanden. Av det känslomässiga tabut skapas en stämning som påminner om François Ozons film Under sanden (2000), där Charlotte Rampling spelar en kvinna vars man försvinner i havsvågorna en dag på stranden, en förlust som hon patologiskt förnekar.

”Hellre tuktas av marknaden än terroriseras av välviljan”, säger Nico. Enquists psykiater är en företagsledarkliché, machiavellisk old school. Hans tillvaro hottas upp av den svagares motstånd, statistik går före empati och så kallade verifierbara resultat går före dyrbar terapeutisk långsamhet.

Anna Enquist är förutom kändisförfattare i Holland, även pianist och psykoanalytiker. När musiker skriver skönlitteratur, tar kritiker gärna upp och läser in klanger och toner i prosan. I Isbärarna framträder definitivt psykologen Enquist mer än musikern – och någon gång den brillianta psykologen mer än romanförfattaren. Musikreferensen blir relevant i en annan aspekt, för att det på flera plan handlar om lyssnande: för att skriva bra, för att läsa bra och för att kunna handskas med det vi vill förtränga, helt enkelt låta sanden komma.

Viktoria Jäderling
Bonniers Litterära Magasin, #2/2004