bell hooks _ Allt om kärlek

Översättning Kerstin Wallin
Ordfront

Jag har plöjt triljoner kärleksromaner och nu har jag läst min första självhjälpsbok, får se om den fungerar. Om jag kan öppna mitt hjärta och känna kärleken flöda in.

Kanske är det inte exakt så bell hooks (sic) – feministisk debattör och professor i engelska i New York som har ett tjugotal böcker bakom sig – skriver, men av den kalibern helt klart. Spelar ingen roll att hooks själv argumenterar mot new age och självhjälpsböcker som normaliserar sexism och maktspel, det är ändå på den planhalvan hon spelar, där heteronormen dominerar. Men jag är glad att jag har läst den, trots att den fullständigt saknar det den utger sig för att innehålla: en filosofisk analys av kärlekens ”metafysiska” betydelse i våra vardagsliv och i vår kultur. Glöm analysen – argumentationen är till stor del både lånad och sliten – här finns mest en enorm kamplusta och en nästan obehaglig självutlämnelse som motiveras av ett absolut sanningskrav i livet, men som jag stundtals uppfattar som ett neurotiskt kontrollbehov.

Varför blir det så mycket Deepak Chopra-Rollo May-vibbar av en bok som vill analys och klarhet? Varför blir Allt om kärlek en jättesvår Kärlek för dummies?

hooks kärleksteori: om vi bara var mer kamratliga, men mindre sexistiska och rasistiska; om vi slutade ljuga, konsumera, knarka och titta på dåliga teveprogram, så skulle vi öppna våra hjärtan och… ja, ni vet. Jaså inte? Det kan beror på att de flesta människor aldrig har upplevt sann kärlek (men gissa vem som har det och som vet allt om kärlek). Så står det faktiskt. hooks förfäktar ett absolut kärleksbegrepp och i ett slag visar ett sånt påstående vilket aningslöst människoförakt det kan resultera i. Vilket får mig att känna en stor ömhet för alla människor omkring mig som kämpar på som små idioter i sina kärleksliv och faktiskt lyckas – ibland. Fel bell hooks! Ganska många skiter inte alls i kärlek.

Men jag har ändå lärt mig något, på det banala privata planet. Jag har lärt mig att självhjälp kan handla om att få upprepat för sig det man redan vet. Som en lugnande hand på axeln, som tystnad, som snälla ord som viskas i ens öra. Tro och hopp. Nåd.

bell hooks är religiös. Hennes kärlekssyn är en mix av feminism (patriarkatet har byggt upp en kärlekslös kultur), kristen etik (du ska älska din främmande nästa) och en sorts marxistisk-hegeliansk arbets- och förverkligandemoral (kärlek kräver hårt arbete och det är själva poängen och självaste vägen till det jordiska paradiset).

Utan verkligt utmanande analys blir det många truismer, för att inte säga frustande tomma utsagor. ”En sann kärleksförbindelse erbjuder oss den unika chansen att bli omvandlade i en välkomnande härlig atmosfär” får mig att associera till en telefonsvarare på en mjukporrklubb. När hon skriver att ”Genom kamratskapet lär vi oss hur vi ska hjälpa varandra”, tänker jag saker som: hunden är människans bästa vän! Min cynism går varvet runt och blir botad på ett bisarrt omvänt sätt. Vad är det för fel att vilja ha kärlek av en hund?

Det jag allraminst köper är den common sensiga smygelitismen, esoterismen och  kärleksmystiken förklädd till Självklarhet. Den här boken är till för just DIG ensamma trasiga banala människa, DU som kan behöva lite självhjälp, DU som aldrig kommer att finna sann kärlek. Jag inser dock min okunnighet, att det finns mycket mycket värre böcker om kärlek, och att bell hooks i sina bästa stunder låter som en klok, men uppläxande väninna som manar till kollektiv uppryckning: Sluta leka härskna maktspel! Våga lite mer! Kämpa lite för fan!

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 05/2005