Tristan Tzara _ Dada är allt!

Översättning Ingar Gadd och Ylva Lindberg
Bakhåll

Utan att vi visste om det höll jag och min fem år äldre syster under tidigt 80-tal på med en sorts dadakonst. Det var en massa flexade fötter och tår som knep i luften på måfå, ljud som vi utstötte, ordliknande nonsens som vi aldrig skulle upprepa inför publik. Lekens enda krav var att göra det som föll oss in i varje ögonblick. Vi opererade i ensamhet, kriget var till skillnad från dadaisternas första världskrig vårt egna, privata. I botten fanns förstås en frustration, men mest var det sjukt kul. Det var inget särskilt med just vår lek, liknande lekar har lekts i alla möjliga sammanhang och tider.

När jag håller i en utgåva av dadaisten Tristan Tzaras 20-talsdikter – flera av dem för första gången i svensk översättning – tänker jag att det enda som kan återge dem något av sin dadaradikalitet är att ta dem djupt personligt, rycka dem ur kanon, den museala konstkontexten och se leken som självändamål. Som dadakännaren Ingemar Johansson så kärnfullt uttryckte det i en essä: ”Det gällde inte att upphöja allehanda alienerade aktiviteter till kultur, utan att bryta den alienationens spärrzon som hindrar gemene man från att göra sitt liv till dikt.” För Tzaras poesi känner vi på nolltid igen som konst med stort K, det som då skulle raseras – nu ett sönderkramat kanonifierat uppror.

Dada är allt! är alltså en fin liten bok som börjar i galet symbol- och ljudtunga ordsjok, en sorts spretiga goddag yxskaftdikter som blandar lågt och högstämt, blasfemiska ordsammansättningar som ”filtrerade erektioner genom jesus bröstkorg”, och en ibland exotiserande bildvärld (liksom senare hos surrealisterna). Det som känns mest dada är hittepå-orden, ljudpoesin och att kollektivet skrivs in i dikterna med hälsningar till olika dada-kollegor som Arp, Breton, Éluard, Picabia och Ribemont-Dessaignes. I dikten ”Huset Aragon” finns till exempel en ”arp karp och barken med lärkark”.

Varför ska vi läsa Tzaras poesi idag? Verket som blev borde inte vara viktigast, visst är poesin frisk för sin ålder – fräschören är framförallt något som översättarna Ingar Gadd och Ylva Lindberg arbetat med – snarare vill man läsa den för att minnas ansatsen: leken, aktionen och initiativet. ”Vi leker tills döden tar oss”, sa Hannoverdadaisten Kurt Schwitters. Eller som i de mer vuxet eftertänksamma och vackra dikterna i slutet av Tzara-boken: ”ställ allt i skåpet/ förspillda chanser/ farväl farväl/ min älskling jordens lekar”. Snarare än i kanonbiblioteket borde Tzaras diktbok få vara just en lek bland lekar.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 12/2004