Daniel Ahlgren _ Advent

Bakhåll

I Daniel Ahlgrens nya seriealbum Advent har han tonat ner tempot ytterligare, smugit sig närmare sina miljöer och vad händer? Tomheten breder ut sig. Den är mer välbekant än någonsin och lika absurd som om man plötsligt skulle få syn på en liten liten atom i luften.

Ett steg närmare, men samtidigt ett steg ifrån: flickkaraktärerna är tecknade med en främlings blick. De är på något sätt överdimensionerade, de stirrar ibland rakt emot oss genom rutornas normalitet som instängda sinnessjuka djur. Den tidigare självironin som suttit som smäck i bubblorna har nu vridits tillbaka, eller fram, ett varv som om Ahlgren velat komma åt något djupt mänskligt: en efterblivenhet, ett slags inre flegmatiskt barn.

Det är lite på skämt, men också med ett gravallvar som är nödvändigt för att det inte ska bli människoförakt av det. Kvar finns bara en gnutta av det överbetonade behagliga tonårsdepperiet och det gnälliga utanförskapet från tidigare serier som The girl who never fick nån post och Livet är en fest vars indiesöta människor och miljöer förde tankarna till Daniel Clowes Ghostworld eller Adrian Tomines Optic Nerve.

Flickorna är pluffsiga och pussiga; subtilare, svårare. Melankolin blir inte det minsta popanstruken då, när deras regrediering framställs som infantil och liksom ihåligt djurlik. I en berättelse med klassiskt surrealistiska drag som ”Totte pratar” har människa och djur bytt plats: en katt talar verserat om skuld till sin ägarinna. Det är inte alls löjligt, utan en helt enkelt lysande gestaltning av den skuldbetonade alienation en människa kan känna inför sina avgrundslika arketypiska barnönskningar (tänk mamma, bröst, mjuk katt, snöflingor).

Nej, jag känner inte igen mig längre i Daniel Ahlgrens serier. Jag tror att han är något viktigt på spåren.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 12/2004