Anglofilt _ Nicola Barker, A.L. Kennedy, Zoë Heller, Gwendoline Riley

Nicola Barker
Wide Open (1998, International IMPAC Dublin Literary Award)
Behindlings (2002)
The Three Button Trick: Selected Stories (2003)

A.L. Kennedy
So I am Glad (1995)
Original Bliss (1997)
On Bullfighting (1999)
Indelible Acts (2002)

Zoë Heller
Everything You Know (1999)
Notes On a Scandal (2003)

Gwendoline Riley
Cold Water (2002)
Sick Notes (2004)

Jag har en envis föreställning om den unga brittiska författaren: jag ser en copywriter som fått i uppdrag att skriva den nya brittiska litteraturen. En skopa wit. Depraverad urbanitet. Vilt klubbhoppande tjugoåringar. En udda kompis med dåliga tänder. Norra London. Baksmällor. Blandband. Heroin.  Ibiza. En hamnstad. Rotlöshet i blåsigt väder.

Om man tittar på vilken ny brittisk litteratur som ges ut i Sverige får man en förklaring till varför den kan kännas som en repig vinylskiva, en efterhängsen bild även för den relativt initierade. Ung brittisk litteratur är ”hysteriskt rolig”. Den är rapp, lättläst och handlar om tjejer och killar. Det finns killböcker stöpta i Irvine Welshiska och Nick Hornbyska former och det finns tjejböcker: Hitta den nya Marian Keyes! skriker de svenska förläggarna desperat åt sina lektörer.

Så skulle man aldrig behandla den franska, tyska eller italienska litteraturen. Man förlitar sig helt enkelt fortfarande på den ovedersägliga brittiska talangen för populärkulturkvalitet och blundar med ena ögat i missriktad anglofili för samtiden som har sprungit förbi 1995: Då knark, brittisk arbetarklass och blandband var koolt. Då konstnärer som Damien Hirst och Tracey Emin gav ett plötsligt sug efter allt som var ”britart” och det var ok för en popgrupp med självaktning att gå på cocktailparty hos Tony Blair.

Allt detta slår mig när jag ser på fotboll, England-Kroatien, och en svensk kommentator säger: ”När tonerna av ’God save the queen’ fyller stadion känner sig alla som britter.” Jag tyckte det lät lite sjukt. Jag läste vidare att Claire Messud, författare till The Last Life inte kvalade in på Grantas Best of Young British Novelists 2003 för att hon hade tre pass, men inget brittiskt. En annan samtida britt, Michel Faber, föddes i Holland, växte upp i Australien och är författare till 1800-talsromanen The Crimson Petal and the White (2002).

”Våra författare gillar utlandet och det förflutna”, skriver Grantas redaktör Ian Jack. Och Grantas Top 20 lista säger onekligen en del om den brittiska prosans identitet. Där finns Hari Kunzru, Zadie Smith (vars White Teeth troligtvis är det närmaste man kommer en ”state-of-England-roman”) och Monica Ali (född i Bangladesh) – de unga, ”kryddiga”, postkoloniala berättarna.

En annan är Ben Rice med Pobby and Dingan, om opalletare i ett litet australiskt gruvsamhälle som mobiliseras i sökandet efter en döende flickas två låtsaskompisar. Rachel Seifferts The Dark Room utspelar sig i Nazi-Tyskland. Sarah Waters Fingersmiths handling är liksom Fabers bok förlagd till det viktorianska England och i Dagens Nyheter skriver man om en Dickensk nytändning i den brittiska litteraturen.

Men kanske glömmer man lite att också det litterära nittiotalet var präglat av kanon. 1995 var även den två hundra år gamla Jane Austen ett resultat av new labours fingertoppskänsla för allt från pop till politik, och Helen Fieldings Bridget Jones Diary, den bok som gav upphov till en hög b-kopior med grälla omslag som vi får läsa i svensk översättning ända in på 2000-talet, var en modern parafras på Austens Pride and Prejudice. Gammalt blir nytt med lite trendkänslig marknadsföring.

Två andra etablerade författare som Nicola Barker (f 1966) och skotska A.L Kennedy (f 1965) är helt okända i Sverige. Det enda jag kan hitta är en intervju med den senare av Annina Rabe i ett gammalt nummer av bibel, ”Inga heroinister. Ingen danskultur” var rubriken. De har redan varsitt författarskap bakom sig, med priser och utmärkelser. Båda var med på Grantas lista 2003, Kennedy för andra gången. Kanske hittar de inte hit för att det inte finns någon tydlig brittisk kategori för dem mellan Lisa Jewel och de äldste, stora: Amis, Rushdie, Barnes. Kanske för att de är för lågmälda,  perversa och verkliga.

Barker är den lättsammare av de två, mer utpräglat absurd och rolig. Kennedys berättelser är mörka, komiska och mycket ledsna. Det som förenar dem är känslounderströmmarna, en sorts komplexa relationsundersökningar. ”Our interior lives have seismic effects on our exterior world” (”våra inre liv har seismisk inverkan på vår yttre värld”), säger en person i kortromanen Original Bliss av Kennedy. Det framstår som en medvetet klichéartad självironi. Det inre – den råaste längtan – står i rampljuset hos Kennedy; den yttre handlingen är mycket sekundär.

Hon har skrivit tre romaner varav So I am glad, är en av de mer omtalade, om en kvinna som arbetar genom att låna ut sin röst som hallåa och voice over-artist. I inspelningsstudion går hon in i en värld av ord, de som snart upphör att skydda henne från barndomens trauman av sexuella övergrepp.

Kennedy skriver även artiklar för Guardian, TV- och filmmanus och 1999 kom fackboken On Bullfighting. I den senaste novellsamlingen Indelible Acts visar Kennedy sin imponerande bredd som människoskildrare – till och med när hennes karaktärer uppehåller sig vid till synes ytligt och kvickt replikerande, gräver hon djupt, djupt i deras inre.

Nicola Barker har skrivit flera romaner (senast Behindlings) och novellsamlingar (finns en samling av samlingarna: The Three Button Trick) och flera texter påminner en del om några amerikaner jag läst: Julia Slavin, George Saunders och A.M Homes, som skriver om den reproducerande kroppen, hur den rinner över, objektifieras, blir konstiga manipulerbara artefakter och ändå inte går att kontrollera. En gravid kleptoman hittar en dragkedja mitt på magen. Seans flickvän utvecklar ett symbiotiskt förhållande till en binnikemask för att hålla vikten. En slaktarlärling hittar en vän att rädda: en levande elakartad tumör från ett dött djur. Det är absurdt, på gränsen till corny ibland. Både Kennedy och Barker skriver mycket om sex, men det är en fråga om känslomässiga förhållningssätt: en ibland fåfäng, ibland verklig kanal för det frihets- och trygghetstörstande jaget. Samtidigt, sådana definitioner är onödiga, det är de sökande, sugande, lite elaka stämningarna man minns hos båda dessa originella författare.

Journalisten Zoë Heller (f 1965) är en helt ny författare vars andra bok Notes On a Scandal nominerades till förra årets Bookerpris. Det är en rysligt komplett svart komedi, som lutar sig bakåt mot två tunga anglosaxiska prosatraditioner: den borgerliga romanen och den gotiska skräckberättelsen. Romanen består av den åldrade högstadieläraren Barbara Covetts ”anteckningar” som titeln syftar till, tillsammans med ett fejkat förord. Denna berättare blir själv synlig genom sin besatthet av vännen och kollegan Sheba Hart, skolans nya och mycket yngre keramiklärare. Sheba representerar en aningslös, snarare än oskuldsfull övermedelklass vars liv faller samman när hennes sexuella förbindelse med en femtonårig elev avslöjas. Där börjar Barbara Covett sitt manuskript, när allt redan är kört.  Romanen är så tät, för när alla karaktärer är trovärdigt utmejslade och tätt sammanvävda med skeendet, blir det inte bara en komplex studie i genus och klass, utan också en skildring av vad ensamhet kan göra med en människa, en existentiell problematik om ansvar och medmänsklighet. Barbara Covett är en lysande berättare, lika sann som hon är manipulativ, en isolerad moralist som drivs mot ett farligt, snudd på psykotiskt tunnelseende. Bästa sommarrysaren!

”Britlit’s Camus in hotpants” står det i en nätblaska om Gwendoline Riley (f 1979), författare till den uppmärksammade debutromanen Cold Water, som vann Betty Trask Award 2002. Citatet tycks enigmatiskt för den brittiska identitetsförvirringen: Camus? Hotpants? Rileys författare är iallafall ingen copywriter i färd med att skriva den samtida brittiska litteraturen även om hon är en god förvaltare av den nittiotalistiska ungromanen. Själv hänvisar hon till Turgenjev, Dostojevskij, Proust och Hardy och använder i en intervju en otidsenlig gothicmetafor: hennes skrivande jag är en ”succubus”, en kvinnlig demon som besöker sovande män om natten för att ha spöklig sex med dem. Cold Water tar plats på en bar i ett samtida Manchester där tjugoåriga Carmel McKisco, liksom Riley själv, arbetar som bartender. Manchesters vinterregniga gator är hennes territorium, Cornwall den eskapistiska drömmen – här finns alltså ett upplägg som påminner en del om Alan Warners genombrottsroman Morvern Callar, men Riley är mjukare, mer bakåtlutat melankolisk. Genom romanen släntrar en hord barexistenser, beskrivningarna är tack och lov fräscha. Det finns en förlorad kärlek som löper som ett dolt spår genom texten och botas genom distraktion: fyllor, film, läsning, drömmar – andras liv. Carmel hade lätt kunna bli en Holden Caulfieldkliché som sårbar, lite härjad och intelligent ”barmaid”, men det undviker författaren galant tack vare sin nästan ömma känsla för skamfilade detaljer, den avslappnade dialogen och något man skulle kunna kalla mognad i stilen. Rileys andra bok Sick Notes kom ut i våras, även den utspelar sig i Manchester och fick vissa kritiker att längta efter den unga författarens steg ut i en större (litterär) värld.

Det är inte helt tydligt vart Riley, en oneklig begåvning, är på väg som författare. Något som förenar de andra tre, Barker, Kennedy och Heller är en besynnerlig underjordisk kraft, en klass- och genusrelaterad subversivitet. Och, för att inte göra någon besviken, en skopa brittisk wit.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 07/2004