Douglas Coupland _ Hej Nostradamus!

Översättning Jessica Gedin
Norstedts

Kanadensaren Douglas Couplands senaste roman bygger löst på skolmassakern i Columbine, en obegriplig händelse för många amerikaner, mycket mer obegriplig än att miljontals människor svälter och dör i aids i Afrika, och lagom obegriplig för att man utifrån den ska kunna fylla en roman med metafysiskt tankegods (intressant att titeln är så lik åttiotalsboken Hej Gud: brev från barn i alla åldrar).

När Jasons flickvän Cheryl blir skjuten förlorar han sin gudstro. Han blir en traumatiserad halv hjälte eftersom han sätter stopp för händelserna i skolmatsalen, men samtidigt blir medmisstänkt på grund av den allmänna förvirringen och den furiösa sorgens behov av patentlösningar, får man anta. Han förlorar kontakten med sin kristne far, Reg, som beskyller honom för att ha mord i sinnet.

Familjen splittras. Tiden går och såren består. Det visar sig då och då att generationsförfattaren döljer en sentimental nostalgiker som inte helt förvånande visar sig nära en moralist i Douglas Coupland (inte olik fallet Ulf Lundell). Det är inte helt dåligt gjort, textrösten är höstligt melankolisk och bara så ironisk att absolut ingen kan missa att författaren är helkompetent när det kommer till weltschmertz. Men den rasande sorgen är enligt regelboken intimiserat laidback och texten smyger lakoniskt med sina larger-than-life-ambitioner på ett sätt som stryker mig medhårs, får min sorg att kännas lika komplex, sofistiskerad och klädsamt konstlös, dold under ett böjligt skal av förgulligande ironi.

Det finns saker som jag skulle kunna uppskatta om det inte vore så oerhört dumt, som till exempel bokens tro – eller garderade tro på att tro – att det fortfarande kan ske små mirakler, när de största miraklen inträffar mitt framför näsan på läsaren, som att Cheryl kan ”berätta” trots att hon är död och att ett praktarsle som Jasons pappa gör en Förlåt mig! i slutändan som visar att han blivit en vänlig och nyfiken fadersfigur med självdistans. Sådana mirakel är här varken sedelärande eller estetiskt övertygande.

Men värst är nog författarens djupt avslöjande självsmicker uttryckt i Regs plötsliga beundran för sonens fantasifigurer (med vilka Jason kommunicerar sitt hemlighetsfulla inre): ”Froggles! Bonnie! Gerard! De är ljuvliga – de är limesorbet och cocktailbär – de är nästan heliga. Dina karaktärer – det är vad jag borde ha talat med dig om vid läggdags istället för att tvinga ur dig din dagliga lista på försyndelser.” Och så den misslyckade flickvännen Heather som börjar skriva barnböcker om karaktärerna. Gud så töntigt.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 11/2004