Sara Olausson & Nina Hemmingsson _ Hjälp!

Kartago förlag

Med det gemensamma seriealbumet Hjälp! har Sara Olausson och Nina Hemmingsson genomfört två glänsande gesällprov och blivit legitimerade svenska serietecknare.

De är begåvade, roliga, skapar snygga berättelser med intelligenta bildlösningar. Föregångare: Jan Stenmark, Jan Berglin, Coco Moodysson, Joanna Rubin Dranger, Åsa Grennvall m fl. Kännetecken: absurdism, svenskt tönteri, dödsångest och tvångsnojor, en perfekt avvägning av salt och sött som ibland får en att vilja skrika: Det är krig ute i världen, get over yourselves!


Det finns en självmedvetenhet som inte enbart gör ryggen fri, ett tydligt syftande mot något ambitiösare, men som ganska ofta inte når längre än ett diffust fjärrskådande, som i själva verket kastar en tillbaka till den trygga replipunkten: naveln. Denna genrenavel visar sig i vissa fall rymma en mikrovärld och i andra är den helt enkelt bara ett begränsat utrymme med unken ludd. I det senare fallet blir man utlämnad åt ett kvasiterapeutiskt läsande där inget behöver förklaras: terapin ligger att försätta sig i läsarrollen som udda soulmate, nicka igenkännande åt det ängsliga föraktet mot Uppsalastudenterna som på upptåg genom staden går ”med ett snöre emellan sig” eller den fåfänga känslan av att vara nyskapande för att man virkar ett popcorn eller hur det är att vara en ful skitunge, växa upp och fortfarande vara en ful skitunge. Men hur långt kan man sträcka intresset för våra vardagliga beteenden egentligen?

Det räcker en bra bit i Hjälp! Olausson och Hemmingsson är goda parhästar som ger resonans åt varandras berättelser, som är mycket bättre och mindre typiska än flera av deras föregångares. Snyggt var ordet, men jag vill se dem spränga snygghetsbubblan.

I det senaste numret av tidskriften Bang finns Nina Hemmingssons smått lysande seriestrip där en kvinna öppnar dörren, vänder sig om mot familjerådgivaren och sambon, säger: Mig ser ni aldrig mer!

Det är just det jag önskar. Att jag ska få se mer av det som skymtas i Hjälp!: världen utanför det privata terapirummet. Och då menar jag just dessa båda tjejers specifika värld.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  11/2004